3 mars 2014

Fjäderfän - #Blogg100 nr.2

Så hur har vi det ute på vischan då? Jo tack, livet rullar på. Under sensommaren blev vårt hönshus klart och vi for iväg för att hämta höns. En tupp och två hönor av rasen dvärgsilkeshöns fick vi med oss. En mycket trevlig ras. Båda hönorna lägger ägg och tanken är att vi snart ska kläcka fram kycklingar. Igår låg lillhönan i ett rede (som ni ser på bilden här nere). Jag lät henne ligga kvar och höll tummarna för att hon ville ruva. Framåt eftermiddagen hade hon dock klivit ner och gjort tuppen och den andra hönan sällskap i hönsgården.
Namn har de inte fått några. Så namnförslag tar jag gärna emot!


Selma och Nitro har blivit bästa vänner! Ena stunden busar de med varandra och turas om att vara värst. För att sedan kura ihop sig i soffan tillsammans.

2 mars 2014

Nu kör vi! - #Blogg100 nr.1

Nu kör jag igång med denna blogg igen. Jag saknar skrivandet och det kreativa i att göra det. Därför tänkte jag att utmaningen #blogg100 kunde vara ett sätt för mig att faktiskt komma igång ordentligt. Det hela är enkelt och går ut på att skriva och publicera minst ett inlägg per dag i hundra dagar. Inte så svårt va? Vi får väl se hur länge jag orkar och om suget kommer tillbaka ordentligt igen. Det hoppas jag i alla fall.


Igår kom jag på en sak. Om jag tappar håret när jag blir gammal, ska jag lätt köra på bandana dagarna i enda. Har redan ett bra lager, men det går att bygga vidare på. Jag lär bli den fränaste tanten på vischan!

18 augusti 2013

Nattprat

Nu är det så att alla katter får vara ute under dagarna. Olja kastrerades strax innan tjejerna flyttade hemifrån. Efter det fick hon vara inne i två veckor. Nitro har jag haft i sele och koppel ute ett par gånger. Förra helgen satte jag på honom halsband istället och släppte ut honom. Han fattade snabbt var han skulle ta sig ut och in någonstans.

Olja har spenderat ett par nätter ute också. Jag vill gärna hålla katterna inne på natten, men eftersom hon inte har kommit in när vi ropat har hon fått vara kvar ute. I förrgår berättade Emil att jag hade väckt honom mitt i natten. Jag sa att Olja satt utanför och ville att han skulle ta in henne. Han klev upp och öppnade dörren, men där fanns ingen katt. Jag har inget minne av detta! Antagligen drömde jag väl om katten och pratade i sömnen. För ärligt talat, om jag vaknade av katterna skulle jag aldrig väcka Emil. Då skulle jag själv gå upp och släppa in dem.


16 augusti 2013

Tankar om min far

Jag tänker på min far i stort sett varje dag. Ibland kan jag inte få honom ur huvudet, ibland svischar han bara förbi.
På kylskåpet sitter dödsannonsen. Vi valde en vacker dikt ur boken de hade på begravningsbyrån.

Den ro du länge sökte
den kom till dig tillslut
Nu borta är bekymmer
nu får du vila ut

Den stämmer så väl in på min far. Han hade det så kämpigt både fysiskt och psykiskt. Han mådde nog mycket sämre än jag någonsin kunde förstå. Jag tror inte att han ville berätta för mig hur han egentligen kände. Jag ville nog inte höra sanningen heller. Men varje dag såg jag hans kamp mot sjukdomen. Varje dag hörde jag honom hosta i köket, balkongdörren som öppnades och stängdes. Hans släpande fotsteg i lägenheten och hans ansträngda andetag. Jag älskade verkligen min far, det gör jag fortfarande. Antagligen var det just därför jag kunde bli så otroligt arg på honom. Arg för att han aldrig slutade röka. Arg för alla bortförklaringar han kom med. Samtidigt förstod jag hur svårt det var för honom. Jag är själv nikotinberoende och vet hur jobbigt det är.

Jag minns en gång när jag kom hem. Det var vintern innan han gick bort. Jag hade varit hos min dåvarande pojkvän och kom hem på söndagskvällen. I köket ser jag min far stå vid balkongen. Dörren stod på glänt. Där stod han och rökte. Det var 14 minusgrader ute. Han stod alltså i köket och rökte. I samma kök, vid samma fönster, där mina undulater stod. Jag minns ilskan inom mig. Hur jag röt åt honom. "Men vad fan gör du!? Du kan ju inte stå och röka där! För det första så är fåglarna precis bredvid dig. För det andra så stinker det rök i hela lägenheten!" Vet ni vad han svarade? "Men de tar ju inte skada av det." Åh så arg jag blev! Han menade alltså att mina små fåglar, med sina små lungor, inte tog skada av att han stod och rökte en halvmeter ifrån dem.
Jag stängde in mig på mitt rum. Jag visste att det inte var någon idé att argumentera för min sak just då. Istället lugnade jag ner mig. Efter en dryg timma gick jag ut och pratade med pappa. Då hade han ändrat attityd helt. Självklart visste han att han skadade mina fåglar genom att röka bredvid dem. Han visste mycket väl att jag inte ville att han rökte inne. Jag bad honom att visa respekt för mig och mina djur. Att han rökte fick han själv stå för, men jag ville inte bli påverkad av det.
Att jag sedan har rökt själv är en annan historia. Men då valde jag det också själv.


Idag tänker jag på min far som en fri själ. Han har äntligen fått ro. Jag tror att han mår bättre än någonsin där han nu befinner sig. Antagligen är han ute och paddlar kanot, vandrar i fjällen, tältar i skogen, promenerar med sina hundar och umgås med släkt och vänner som befinner sig på samma plats. Så vill jag föreställa mig det i alla fall.

Jag och min familj behöver inte längre oroa oss för honom. Vi behöver inte känna oss maktlösa längre.




15 augusti 2013

Att älska sig själv!

Det är bara att inse! Du är värd att älska dig själv! Du är värd att ta hand om dig själv. Både fysiskt och psykiskt. Du är värld det bästa i livet.

Jag har aldrig haft några större problem med varken självkänsla eller självförtroende. Det beror nog mest på att mina föräldrar såg till att jag visste att jag var bra precis som jag var. De berättade dagligen för mig att jag var bra. Att jag kunde klara allt jag ville. Det har sedan följt med mig på livets väg. Tack mamma! Tack pappa!

De senaste åren har jag lärt mig mycket om mig själv. Jag har lärt mig att ta hänsyn till mina behov. Om jag inte gör det kommer det surt efteråt. Jag måste få vila när min kropp behöver det. Jag måste få äta så fort min mage säger till. Jag måste få utlopp för min kreativitet, annars blir jag nedstämd.
Ett typexempel är när jag är iväg på något. En fest, ett evenemang eller kanske bara på besök hos familjen. Känner jag mig trött måste jag vila. Blir det för mycket för huvudet måste jag därifrån. Ibland kan det räcka med att bara gå iväg en stund, ibland måste jag hem.
Jag har haft väldigt svårt att acceptera det. Under mina sena tonår kunde jag vara uppe och festa hela nätterna. Jag hade inga problem med folkmassor, konserter eller annat sådant. Men nu fungerar jag inte så längre. Jag saknar det! Jag vill så gärna vara med, jag vill inte missa något! Men jag måste lyssna till min kropp och mitt huvud. Annars mår jag sämre efteråt.

Hur svårt det än kan vara att "bli vän" med sina karaktärsdrag så anser jag att det är värt det. Hur mycket jag än vill vara med på något, vet jag att jag tjänar på att stanna hemma om jag känner mig för trött.

Jag vill uppmana dig som läser detta att försöka komma överens med dig själv. Att försonas med alla dina personlighetsdrag. Vill du förändra något? Prova och se om det går. Fungerar det inte? Gör det bästa av situationen och försök att bli vän med beteendet istället.

14 augusti 2013

One day baby we'll be old

Jag hoppas innerligt att jag får leva ett långt och hälsosamt liv. Att jag får vara med om både med- och motgångar. Att jag får vara lycklig.

Så småningom vill jag gärna skaffa barn. Jag vill föra vidare de kunskaper jag har och inspirera dem till att lära sig mer. Att aldrig sluta lära! Jag vill ge dem alla möjligheter i världen för att de ska få vara precis som de är. För att de ska få göra precis vad de vill med sina liv. Jag hoppas på barnbarn på ålderns höst. Att jag kan få dela med mig även till dem. Att de ska känna att mormor/farmor alltid finns till hands oavsett vad det gäller.

Jag hoppas att jag får dela allt detta med Emil. Att han och jag kan berätta för våra barn och barnbarn hur vi träffades. Vilka medgångar vi haft, men även vilka motgångar vi stött på. Jag önskar att Emil ska lära dem allt han kan, likaväl som jag vill lära dem det jag kan.


13 augusti 2013

Ångestdämpande

Jag äter antidepressiva tabletter. De hjälper mig att må bättre än vad jag annars hade gjort. Egentligen vill jag inte stoppa i mig mediciner "i onödan". Försöker undvika vanliga värktabletter i den utsträckning det går. Men de där antidepressiva hjälpte mig förra gången. När jag försökt med kuratorsamtal och ändå fick ett sammanbrott som hette duga. Därför valde jag att börja med medicinering på en gång när jag förstod att jag blivit nedstämd igen.

Jag hade mått bra i flera veckors tid. Verkligen superbra! Livet flöt på fint och jag klarade av så mycket mer än jag tidigare gjort. Men så kom bakslaget. Ångesten kom tillbaka för två veckor sedan. Till och från har det känts helt okej, men det gör det inte just nu. Till råga på allt är min kropp slutkörd. Det känns som att jag är förkyld och har feber, fast inget av det stämmer. Därför får jag ännu mer ångest. Över att jag inte kan göra saker jag egentligen vill. Jag tycker synd om Selma som blir lidande. När jag inte ens orkar aktivera henne. Jag sitter bara i soffan hela dagarna och försöker få tiden att gå. Idag lyckades jag i alla fall vara ute på promenad med henne i en halvtimma. En lugn sniffrunda. Hon fick gå och nosa bäst hon ville. Jag slängde ut lite godis och bad henne att söka efter det. Nu ligger hon och snarkar bredvid mig igen.

Igår kände jag ett stort behov av att sysselsätta mig med något. Någonting som fick både min hjärna och mina händer att arbeta. Jag lyssnade på musik. Plötsligt fick jag för mig att plocka fram gitarren och spela lite. Det fungerade superbra! Fingrarna mindes sin plats på gitarrhalsen och sångrösten infann sig snabbt. Jag drog igenom nästan alla papper med låtar som jag har. Det var skönt. Så skönt! Den bästa medicinen för mig är sådant som dämpar min ångest utan att jag behöver stoppa i mig fler tabletter än vad jag redan gör.