3 oktober 2012

Välkommen till landet!

Hej på er där ute!

Hur är det med er? Här är det bara bra. Har precis tagit min första dusch i huset. Det var sååå skönt! De nyanlända katterna mår bra och den lilla håller mig sällskap i soffan.

Hur jag hamnade här? Ja, det är nog egentligen en rätt lång historia. Men jag drar den i kortare drag.

Det hela började den 26 mars 2012. Det är ett datum jag för all framtid kommer minnas. Det var den dagen min far gick bort, vid en ålder av 59 år. Han var storrökare och hade varit det hela sitt liv. Han hade sjukdomen KOL som gör att lungkapaciteten försämras. Nog för att vi alla visste att han skulle lämna oss i förtid, men att det skulle ske just den dagen kunde ingen av oss förutse.

Så helt plötsligt stod jag där i pappas lägenhet. Jag bodde hos honom fortfarande. Min yngre syster hade redan flyttat och mina föräldrar var skilda. Hur skulle jag nu klara mig?
Tro det eller ej, men jag klarade mig igenom allt! Jag är starkare än jag trodde att jag var.

Den 12:e april 2012 ägde begravningen rum. Min mammas man höll i den, han är präst, och det kändes riktigt bra. När vi gick ut ur kyrkan berättade min syster att John Lindberg Trio skulle spela i Finspång dagen efter. Utan att tveka sa jag att jag var tvungen att se dem! Efter all sorg och allt jobb kunde jag allt behöva roa mig lite.

Fredagen den 13:e april åkte jag hem till min syster och svåger. Vi gjorde oss iordning och åkte mot Hugos i Finspång. Till en början var det dött, jävligt dött! Men så drällde det in folk lite pö om pö. Jag som var singel vid tillfället dregglade över alla snygga raggare som klev in i rummet. En efter en... Så fick jag se en riktig gobit. Han var lång, skäggig och klädd i prima raggarutstyrsel. Min syster påpekade att han såg ut att vara en riktig "Elin kille".
JLT började spela, vi dansade vilt. Alla sjöng med och alla var glada. Sorgen från dagen innan var som bortblåst. Vilket kändes otroligt skönt!
Sen helt plötsligt fick jag syn på den där snyggingen igen. Denna gång stod han bara ett par meter ifrån mig. Så jag bytte plats med min syster på dansgolvet. "Jag måste komma närmre", var min enda tanke. Jag dansade glatt och rätt som det var sträckte han ut sin hand. Jag var inte sen att lägga min hand i hans. Sedan dess har vi varit ett par.

Så kom det sig så att jag var tvungen att flytta från min fars lägenhet. Sökte mig inåt Norrköping för att komma närmre jobbet och min mor. Men jag vill inte bo i stan! Usch och fy! Men jag hade inte mycket annat till val. En billig liten lägenhet var vad jag klarade av med min ekonomi.

Min älskade bodde hos sina föräldrar. Han är resemontör och insåg (efter att ha provat) att det inte var lönt att bo ensam. Eftersom han enbart var hemma på helgerna blev det onödiga utgifter. Vilket jag kan hålla med om till fullo. Men så fick han nys om att ett bar köpt en kåk. Detta par hyrde ett mindre hus av mammens morfar. Min älskade var inte sen att fråga om han fick hyra det. Men morfadern ville sälja. Så min älskade köpte kåken av honom.
Jag hade innan frågat om jag inte kunde få flytta till honom. Man vinner inget om man inte satsar var min tanke. Jag behövde flytta, jag ville ut på landet och den här karl verkade som att han skulle kunna bli en del av mitt framtida liv.

Sagt och gjort. Nu sitter jag här i vårt gemensamma hus. Än är det mycket kvar att packa upp, men vi har kommit en bra bit på väg. I helgen som kommer ska vi flytta upp sängen och förhoppningsvis resterande möblemang. Hans föräldrar bor nämligen bara 150-200 meter här ifrån.


Så där har ni. En snabb version av anledningen till att jag befinner mig där jag är nu.

Adjöken!

1 kommentar:

  1. Härligt elin! Blir faktist rörd! Fränt hur ni träffades :P ta hand om dej :) kram maja

    SvaraRadera