7 november 2012

När tiden kryper fram...

Lite så känns det nu faktiskt. Jag har varit så seg i flera dagar och har inte fått jobba på över en vecka. Lite surt att komma igång med kroppen och huvudet igen för att sedan låta det dala. Men jag har ju en timanställning och varken kan eller vill kräva 100 % arbetstid av min chef.

Dagarna spenderar jag med Selma och resterande djur i hemmet. Dock är Selma prio ett då hon kräver min fullständinga uppmärksamhet dygnet runt. Längtar tills hon blir äldre och lär sig att matte faktiskt kan lämna henne i fem minuter utan att hon ska rusa efter. Hon följer mig överallt! Det är rätt jobbigt, men har fått lära mig att det är en jätte bra ledarskapsträning. Att hon följer mig tyder på att hon ser mig som sin ledare. Det är precis så det ska vara!



Ett exempel då Selma följer mig. Trots att Emil var i köket och donade kom hon in på toaletten till mig när jag gjorde mig iordning. Lilla tösamajan :)
Idag har vi tränat lite i skogen. Eller ja, vi är alltid i skogen. Måste ta med henne ner till Viken så att vi kan träna bland människor, bilar och andra hundar med! Så hon inte blir rädd eller exalterad varje gång någon eller något kommer förbi oss. Jag har bara inte orkat än. Mycket hänger på att jag inte har fått buren till bilen än. Har måttbeställt en aluminiumbur nämligen. Den borde komma nästa vecka. Vi har en ferplast bur, men den är aningen för liten. Det funkar att ha henne i den, men hon blir så stirrig. Att ha henne lös i bilen är inte tänkbart! Hade henne lös förra veckan när vi skulle åka till BK. Provade med buren först, men det fungerade inte. På något vänster (trots att hon var bunden i hantaget på passagerarsidan) lyckades hon peta ur växeln på Jeepen. Det är en automat och jag hade ingen aning om hur jag skulle göra för att lägga i växeln utan att bromsa. Kan man ens det? Så det var bara att bromsa, lådan hackade och jag bad för allt i världen att den inte skulle rasa. Det gjorde den inte.


Selma och jag satt på berget här om dagen. Rätt som det var for hon ner mot vägen och kom tillbaka med ett märgben. Jag misstänker att rottisen som bodde här tidigare hade gömt det bland snåren på berget. En glad Selma var det i alla fall.

Hur som helst. Vi tränade koppel. Selma drar som en idiot i koppel nämligen. Men förra veckan fick vi en bra övning för att få stopp på det beteendet.
Du håller i änden på kopplet och låter hunden röra sig fritt. Du ska inte dra tillbaka hunden med kopplet. Straxt innan kopplet blir sträckt kallar du på hunden och belönar nära dig. Det fungerar bättre och bättre.
Allt fungerar bättre över lag. Hon lär sig snabbt och så länge hon håller fokus på mig går allt som i en dans. Men det finns ju sååå mycket roliga saker att undersöka! Dofter, prasslande löv, vindpustar, djurbajs, gässen i dammen, vattenpölar... You name it!

Nu ska jag sätta mig och leta upp tips på övningar av alla de slag. För jag har slut på fantasi och Selma behöver mycket stimulans! Både fysiskt och psykiskt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar