25 januari 2013

Nära döden upplevelse

Hur du ska göra om du vill se döden i vitögat:
- Sätt dig i en bil.
- Starta bilen och börja köra ut på en väg.
- Håll lagom hastighet.
- Trots ett lugnt tempo, få sladd.
- Häv sladden och fortsätt kör.

Jo jag tackar ja! Vi fick sladd med bilden på väg in till Viken. Emil lyckades häva den så värre än så blev det inte. Men jag som fortfarande är rädd på grund av min dikeskörning kände allt att döden stod bakom mig. Okej, lite överdramatisk kanske jag är nu. Men obehagligt var det i vilket fall som helst!

När vi sedan var på väg hem stod det en bil i diket. Eller dike och dike, den stod mer som i en sluttning. Vi stannade för att se om någon var kvar i bilen. Mycket riktigt, där satt det en kille med telefonen i högsta hugg. Han mådde bra, fast läget kanske inte var optimalt. Han ringde efter assistantkåren, så vi behövde inte stanna kvar. Vi hade nog inte fått upp honom i vilket fall som helst, men som den goda medmänniska jag är vill jag inte att folk ska känna sig förbisedda. Man kan alltid stanna kvar för att vänta in hjälp och vara ett stöd för en annan människa. Det behövdes som sagt var inte i det här fallet.

För nästan två månader sen hände det här.

Det är konstigt det där. För rent psykiskt känner jag mig inte speciellt rädd eller orolig när jag är ute och åker eller kör. Men fysiskt känns det i hela kroppen! Det är som att minnet sitter kvar i kroppen. Vid varje vänsterkurva lutar jag mig automatiskt åt vänster för att jag inte vill åka av åt höger. Knepigt!

Nej tacka vet jag bra väglag! Slät och torr asfalt. Det är det bästa som finns! I de förhållandena skulle jag nog kunna köra bil dygnet runt om bara kroppen och huvudet orkade. Tidigare har inte vinterväglaget varit ett problem för mig heller. Men efter avåkningen hände något i kroppen och knoppen. Det är inte kul att känna sig rädd bara för att man åker på en kurvig skogsväg!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar