26 mars 2013

Gårdagens kurs

Ja nu ska jag berätta för er hur det gick för oss igår kväll på kursen.

När vi klev ur bilen vid stallet var det två hästar ute på plan. Selma brukar inte reagera nämnvärt på hästar. Vi har trots allt några som brukar gå här utanför. Men igår var hon så exalterad att hon började skälla och visste inte alls var hon skulle ta vägen. På ett sätt är det kul att hon blir så exalterad och energisk, men samtidigt är det rätt jobbigt.
De hade slagit ihop två hundgrupper igår, vilket resulterade i att det var totalt 11 hundar i ridhuset. Selma blev överlycklig och ville springa och hälsa på alla!

När vi väl satte igång hade jag ruskigt svårt att få kontakt med Selma. Hon var inte intresserad av mig eller mina köttbullar för fem öre. Gruppen delades upp och Selma och jag fick först prova lite agility. Grejen var bara den att Selma inte hade tid med mig över huvud taget. Instruktören gav mig då tipset att vänta in Selma. Jag kortade in kopplet så hon inte kunde komma iväg så långt. Sen stod jag bara och var tråkig. Jag tog några steg fram och tillbaka för att se om det gav någon effekt. Men nej, det fungerade inte. Så höll jag på en bra stund tills Selma insåg att hon faktiskt inte fick göra något utan att ta kontakt med mig först. Så fort hon tittade på mig berömde jag med glada rop, klappar och köttbullar. Sen klickade det och vi kunde träna lite sitt, ligg, stadga och inkallningar. Yey!

Så försökte jag ge mig på ett hinder, men se det var inte damen med på. Dock gick hon på eget initiativ in i en tunnel. Så jag släppte kopplet, sprang fram till andra änden och lockade på Selma. Svisch sa det så var hon ute hos mig igen. Hon ville inte stanna kvar. Så jag fick hålla i henne ordentligt. Så försökte vi en gång till, men då lurade hon mig och kröp ut samma väg som hon kröp in. Så hon sprang iväg till en annan hund och hälsade på den istället. Det gick bra som tur var. Selma stod kvar hos hunden tills jag kom och hämtade henne. Så kom svärfar och hjälpte mig med tunneln. Vi stod på varsin sida. Bara det att Selma ville rymma. Det slutade med att svärfar höll upp sin ände av tunneln så att hon inte skulle kunna springa ut den vägen. Sen stod hon en meter in på min sida och försökte få igång mig till lek. Dumma, busiga lilla skräphund!

Därefter bytte vi till rallylydnad. Något jag tror är rätt kul. Vi skulle göra några övningar, men Selma var först tvungen att undersöka den nya delen av ridhuset. Så jag stod där och var tråkig. Efter en lång stund förstod Selma åter igen att hon behövde komma till mig för att få göra något. Sen körde vi utav bara den innan hon tappade koncentrationen igen.

Så samlades alla hundar i mitten av ridhuset. Vi fick köra en kort agilitybana bestående av tre hinder. En i taget så klart. Selma blev lite skällig men jag lyckades bryta henne och efter det hade hon 100 % fokus på mig. Det kändes helt underbart! Jag avstod från att göra banan, men så frågade instruktören igen. Jag tyckte att Selma skötte sig så bra, så jag ville avsluta där. Men jag bestämde mig ändå för att ge banan ett försök. Instruktören höll i Selmas koppel, men tappade greppet då hon drog till. Selma sprang fram till ett par hundar som inte alls tyckte att hon hade där att göra. De sa ifrån och då blev Selma irriterad och kaxade upp sig. Som tur var fick de isär hundarna innan det blev något värre av det. Vi försökte oss på lite slalom och sen slutade vi.

Hädan efter ska jag nog gå mer på min magkänsla. När jag känner att det går som bäst vill jag inte gärna utmana ödet. Speciellt inte när det är i slutet av lektionen. Är det under lektionen så gör jag mer än gärna nya saker med Selma.


Ni förstår, Selma är så glad i andra hundar! Ja djur över huvud taget. Människor med för den delen. Det gör att hon mest av allt i hela världen vill hälsa på och leka med alla vi möter. 
Jag tror att incidenterna på kursen med de andra hundarna beror på att Selma är för på. Hon är så burdus och framåt, vilket alla hundar inte uppskattar. Det gör att de säger ifrån när hon kommer för nära. Selma blir då irriterad och sen är skällandet igång. Det skrämmer mig, med tanke på vad som skulle kunna hända om vi människor inte särar på hundarna i tid. För jag tror inte att Selma skulle backa från ett slagsmål. Hon visar dock ingen aggressivitet mot de andra hundarna. Det känns otroligt skönt!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar