6 mars 2013

Pepp!

Jag blev just väldigt peppad! Jag läste det här inlägget hos UnderbaraClara. Hon skriver att det finns hopp för alla. Det gör det faktiskt. Hon berättar att hon under flera år var "lågpresterande" i samhällets ögon då all hennes kraft gick åt till att bearbeta sorg och ångest.

Välkommen till min värld! Jag är konstant trött. Trött, seg, orkeslös, you name it! Det enda problemet är att jag inte förstår varför. Jag kan inte fatta varför jag är trött. Som ung tonåring hade jag inga som helst problem med att hålla igång. Skolan fixade jag, jag umgicks med vänner och kunde vara uppe hela nätterna utan att må dåligt av det. Men sen hände något. Det började runt 2009. En person kom att påverka mitt liv på ett negativt sätt. Jag vill inte bli mer ingående vad gäller den saken, men jag misstänker att det var vad som utlöste min trötthet.
Sommaren 2010 gjorde jag mig fri från den personen och jag kunde börja läka. Jag började försöka hitta mig själv igen. Jag umgicks med mina vänner och familj, försökte hänga med på aktiviteter. Men jag orkade faktiskt inte så mycket. All min energi gick åt till att arbeta eller tänka. Jag bearbetade vad som hänt under det senaste året.

Jag är fortfarande så sjukt trött. Jag orkar inte! Till viss del beror det på att jag inte arbetar. Jag brukar bli tröttare då. Men mycket sitter nog psykiskt. Jag blir utmattad av att åka iväg till Norrköping. Jag blir trött av att umgås med människor. Ja, förutom de som står mig närmast.

Det är verkligen skitjobbigt! Inte bara för min skull, utan för andras. Jag vågar aldrig lova något då jag inte är säker på om jag kommer orka genomföra det. Jag vill så gärna! Jag vill verkligen, men orkar inte. Har flera gånger blivit erbjuden att följa med till djuraffärer tillsammans med en gammal klasskompis. För att få lära mig mer om akvarier och allt som hör till. Jag vill verkligen följa med, men jag orkar inte. Energin räcker inte till. Det är så frustrerande att behöva tacka nej till något jag egentligen vill göra. Bara för att kraften inte finns där. Det gör mig både ledsen och besviken.
När jag åker iväg någonstans med Emil måste jag åka hem tidigt. Det spelar ingen roll om det är 10 mil hem eller om det är två. Jag måste anpassa mig efter hur lång tid det tar att köra hem. Även om Emil kör. Det spelar liksom ingen roll.

Hur ska det här bli i sommar då? När det är dags att åka iväg på cruisingar, raggarfester och partyn? Kommer jag orka? Kommer jag bli den som går och lägger mig i bilen vid 22 medan alla andra fortsätter festa fram till kl 01-02? Hur roligt kommer det bli för mig? För andra?
Nej jag hoppas verkligen att jag snart kan ta mig ur den här cirkeln! För jag vill verkligen inte må så här! Jag vet med säkerhet att jag kommer få mer energi när jag börjar jobba igen. Första veckorna kommer jag antagligen däcka vid 19 tiden. Men det gör inget. Bara jag får jobba! Bara jag får sätta fart igen så kommer jag få mer ork. För det är så jag fungerar.


Anledningen till rubriken i detta inlägg är att jag blev väldigt peppad av Claras inlägg. Det var så skönt att få läsa om någon annan som har varit i samma sits, men klarat av att ta sig ur det. Det ger mig hopp om att även jag kommer klara av det. Det gjorde mig peppad till att försöka ännu mer. Att utmana mig själv. Samtidigt som jag vill ha ett "skyddsnät". Jag skulle aldrig pressa mig för hårt när jag exempelvis åker iväg långt själv. Jag måste ju kunna köra hem på ett säkert sätt. Men jag kanske kan pressa mig hårdare om jag vet att Emil är pigg och orkar köra.

Jag lovar mig själv att försöka ännu mer! För jag är värd att lyckas! Jag förtjänar att ta mig ur den här tröttheten och orkeslösheten. Jag förtjänar att ha energi till att göra allt jag vill! Min älskade förtjänar en tjej som orkar vara med. Mina djur förtjänar en matte som har ork att ta hand om dem på bästa sätt. Min familj förtjänar en dotter/syster som orkar att åka och hälsa på dem.

Moa och jag hos farmor och farfar -08
Den där Elin vill jag hitta tillbaka till! Den Elin som orkade. Jag vill kunna dra hem till syrran med gitarren och sitta och spela och sjunga i timmar. Så som vi gjorde förr. Jag vill kunna träffa mina vänner och umgås med dem hela dagar. Jag vill kunna åka iväg på cruisingar och klara av en hel kväll. Jag vill ha mer ork och motivation till att träna Selma. Jag vill ha lite mer "jävlar anama"!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar