26 mars 2013

Till min far


Hur kommer det sig att en människa kan verka så frisk ena dagen, för att sedan försvinna dagen därpå? Så var det med min far. Han hade en sjukdom som heter KOL. Det är en kronisk lungsjukdom som ofta drabbar rökare. Det är faktiskt en rätt vanlig sjukdom, men den är inte alltid lätt att upptäcka. Den smyger sig sakta på sitt offer och förstör lungkapaciteten steg för steg.

Jag vaknade av att telefonen ringde. Klockan var straxt före åtta på måndagsmorgonen och jag var fortfarande arbetslös. När jag svarade var det en manlig sjuksköterska i andra änden. Han berättade att min pappa inte mådde så bra och att jag kanske skulle ta mig till sjukhuset om jag hade möjlighet. Vad då inte mår bra? Jag var ju där igår kväll och då verkade han relativt pigg. Jag berättade att jag hade tänkt hälsa på pappa framåt lunch och det lät enligt sköterskan bra. Vi lade på och jag la mig åter till rätta i sängen. Efter bara en kort stund ringde telefonen igen. Det var samma sköterska. Den här gången hade han en mer allvarlig ton i rösten och jag kände hur blodet började rusa i kroppen på mig. Vad kan det nu vara han har att säga? Mannen talade lugnt med mig. Han sa att han pratat med pappas läkare. De kunde inte säga åt vilket håll det hela skulle gå. Pappa mådde mycket dåligt och jag blev rekommenderad att åka in så fort jag bara kunde. Snälla Gud, låt inte min far dö!

Direkt när vi lagt på klev jag upp ur sängen. Jag drog på mig en t-shirt och ett par mjukisbyxor. Jag insåg att jag behövde ringa min lillasyster för att berätta vad jag just fått veta. Mina händer skakade när jag slog hennes nummer. Tårarna var svåra att hålla tillbaka. Hon svarade glatt, som hon alltid gör. Men hennes glädje skulle snart bytas mot oro och sorg. När jag berättade att en sköterska ringt mig för att tala om att pappas tillstånd var kritiskt, brast det direkt för henne. Hon satt i en lastbil i närheten av min och pappas lägenhet. ”Du måste komma och hämta mig!” nästan skrek hon åt mig. Jag lovade att komma på en gång. Jag tog snabbt på mig skorna, drog en tröja över huvudet och plockade på mig bilnycklarna. Jag smällde igen dörren till lägenheten och låste den i ett nafs. Trapporna var inget hinder, jag sprang ut på parkeringen och slängde mig i bilen. När jag kom fram till lastbilen parkerade jag framför den. Jag klev ur och såg min syster krama om sin handledare. Hon gick gråtandes mot mig och vi omfamnade varandra. Det var en sådan trygghet att få ha henne hos mig, samtidigt som hjärtat värkte och oron steg inom mig.

Vi återvände till lägenheten för att ta på oss andra kläder och slänga i oss lite frukost. Min syster ringde sin sambo och berättade för honom vad som stod på. Han behövde ha bilen som stod parkerad på min systers jobb. Därför åkte vi dit först för att lämna nycklarna. Det kändes som att tiden bara rann iväg. Det enda jag ville var att komma fram till sjukhuset för att få träffa min far. Älskade pappa, håll ut!

Efter mycket om och men anlände vi till sjukhuset. Vi parkerade bilen snabbt och smidigt. Vi nästan sprang in i sjukhusets lokaler och navigerade oss fram till lungavdelningen. Det var inte svårt att hitta. Vi hade trots allt varit där många gånger förut. Väl inne på avdelningen småsprang vi mot det rum vår far legat i dagen innan. Det var tomt på folk i korridoren. Inte en levande själ kunde vi se. Men var befann sig pappa? Plötsligt hörde vi en röst bakom oss.
- Är det du som är Elin? frågade en kvinna i vit klädsel.
- Ja? svarade jag.
- Är ni här angående Anders?
- Ja, var är han?
- Följ med mig här så ska vi prata lite.
Vi blev visade in på ett litet rum. Nästan som ett kontor. Sköterskan bad oss att sätta oss ner och vänta på läkaren. En kurator anlände och presenterade sig för oss. De ville inte berätta något, men vi kände på oss att något måste vara väldigt fel. Min syster frågade hur det var med pappa. Till svar fick hon ”Det är inte så bra”. Men hjärtat slår fortfarande? frågade hon. Sköterskan tittade på oss. Sen skakade hon sakta på huvudet.

Jag kan än idag se min syster framför mig. Hur hon brister ut i gråt, reser sig och går mot mig. Samtidigt som jag gör detsamma och vi omfamnar varandra. Där står vi sen, i mitten av det lilla rummet, med tårarna rinnandes.

God morgon!

Pappa styr i lokalen han hade tillsammans med en vän.

Jag och pappa firar valborg i Åbyskogarna.

Pappa tillsammans med Doris. Min råttor var galna i den där gubben!

Fina grimaser kunde han göra.

Här har pappa fått hem sin nya säng. En höj och sänkbar sådan. Efter att han bröt benet behövde han lite bättre grejer.

Moa och pappa. Vi firade att Moa fyllt år och att jag tagit körkort.

Pappa och Linus vid havet.

Moa, Linus och pappa vid mormors stuga.

Pappa var en riktig problemlösare. Här hjälper han mig att bygga en stege åt råttorna.

En sann djurvän! Här med Moa och Hampus katt Elvis.

En duktig chaufför. Både privat och som yrkeschaufför.

Packmästare

Mys med Linus

Bus!

Hemma hos sina föräldrar.

 Älskade pappa!

Anders Eriksson
1952-05-11 - 2012-03-26




4 kommentarer:

  1. Så fint skrivet och alla fina bilder. Tyvärr känns det som tiden står still men samtidigt går så fort men hur tiden än går är saknaden alltid så stor. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Jo tiden går fast man själv inte riktigt hinner med.
      Kram!

      Radera
  2. Hej Elin. Mycket fint skrivet.
    Mamma Eva

    SvaraRadera