16 april 2013

Bergochdalbana

Att vara deprimerad är som att leva i en bergochdalbana som aldrig slutar rulla. I ena stunden känns livet riktigt bra. Som när fåglarna kvittrar fast regnet öser ner. När Selma kryper upp tätt intill mig och somnar. När jag pratar med Emil om kvällarna. När mina svärföräldrar bjuder mig på mat. När mamma eller Moa ringer. När katterna kommer och tittar på mig trött och ber om kvällsmat. Ni förstår va? I andra stunden kan det kännas som att hela världen rasar framför mig. Allt känns svart och mörkt. Då vill jag inget hellre än att gå i idé som en liten lurvig björn. Fast egentligen kanske det inte är något allvarligt som hänt.
Det hela kan triggas igång av en ytterst liten sak. Som i söndags kväll, när jag inte kunde vika Emils t-shirt ordentligt. Då stod jag där och tjöt och förbannade den där jävla tygbiten. För att i nästa stund inse att det hela var ologisk. Då började jag skratta istället.

En morgontrött hund.
En forsande liten bäck.
En nosande hund.
Ett snöfritt berg.
Två påklädda lantisar.
En sniffande skrutt.

Så fort jag pratar om att åka och jobba börjar blodet rusa i kroppen. Det sticker i fingrarna och jag känner hur paniken inom mig stiger. Inte för att jag inte trivs på mitt jobb. För det gör jag verkligen! Inte för att det är jobbigt, för så ansträngande är det inte. Det hela sitter antagligen i att jag inte vågar köra. Att jag är rädd för att jag ska få en panikattack framför ratten. Tänker jag så kommer det antagligen hända, därför måste jag jobba med mina tankar.

Idag åkte jag och hämtade Göran på en gård en bit utanför Valdemarsvik. Han lämnade traktor och släp där för att få hem lite ved. Det gick faktiskt hyfsat bra att köra. I alla fall tills jag kom ut på E22:an. Då började paniken stiga. Jag fick lugna mig genom att ta djupa andetag och intala mig själv att allt faktiskt gick bra. Jag skulle ju dessutom bara bort till nästa avfart, sen skulle jag köra på mindre vägar igen. Jag lyckades! Göran ville handla på Vammar, förutsett att jag orkade, men jag fick säga ifrån. Jag var alldeles för skakig för att orka med det. Visst låter det sjukt? Men det är så jag känner. Jag tog mig i alla fall dit och hem utan problem. Det är huvudsaken.

Att må dåligt psykiskt är i sig en rätt jobbig och svår sak. Men det som är värst är nog ändå att det inte går att ta på. Om man skadar en arm eller en fot känner man var smärtan sitter och vet vad det beror på. När det är hjärnan som spökar är det helt annorlunda. Dessutom kan du visa upp ett sår eller ett bandage för andra människor. För att bevisa att du faktiskt är skadad. Det kan du inte göra med en psykisk åkomma. Du kan inte bara öppna skallen och visa att "här gör det ont".

Jag är så tacksam över att människorna i min närhet är så förstående och omtänksamma. Att andra har varit med om precis samma sak. De vet vad jag pratar om och förstår precis hur jag känner. Det är lugnande på något vis. Samtidigt är det en trygghet att jag mått så här tidigare. Jag vet, det låter säkert helt sjukt! Men för mig har det en lugnande effekt. Att veta hur det var förra gången, att jag känner igen symptomen och vet att det kommer bli bättre med tiden.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar