21 april 2013

När ångesten kryper på

I morse kände jag hur ångesten sakta kröp sig på. Det är söndag, Emil ska åka och jobba imorgon, jag kommer bli själv, jag vet att jag inte kommer orka ta mig till jobbet imorgon och så vidare. Men så tänkte jag att det var rätt onödigt att må dåligt en hel dag. Så jag bestämde mig för att strunta i alla de dåliga tankarna och istället njuta av dagen.


Emil hittade en padda på tomten. Den var nog lite seg, för hoppa gjorde den inte. Nej den gick sakta framåt, men blev som förstenad när jag kom för nära.


Vi försökte få bort ett gäng ormbunkar på berget. Emil lyckades med bedriften att ha av spadskaftet. Han hämtade då en såg istället. Snacka om att rötterna var hårda!


Han tog med sig en annan spade också. Den höll en stund, tills skaftet gick av på den med.

Vi har i alla fall fått lite gjort på tomten idag. Det känns ruskigt skönt! Göran och Biggan kom upp på eftermiddagsfika. Vi satt i solen och njöt för fulla muggar! Diesel smög runt i krokarna och snart därefter dök även Olja upp.
Emil fixade nyss en "dörr" för kattluckan. De har ju lyckats öppna låset på den. När som helst nu kan Olja sätta igång och föda, då vill jag kunna hålla henne inne.

Nu sitter jag här i soffan. Selma har lagt sig på golvet och Emil pep ner till verkstan en sväng. Jag känner mig stressad och ångesten har sakta tagit ett stadigt grepp om mig igen. Att må så här är verkligen inte roligt! När det blir jobbigt att bara ta sig ner till affären. Jag är rädd inför tisdagens besök hos läkaren. Inte just för att gå dit, det känns bara bra. Men vägen dit skrämmer mig. Jeepen kändes som att den drog åt vänster när jag körde hem den. Sen vet jag inte om det är så eller om det bara var vägen som gjorde att det kändes så. Den rädsla jag känner kan jag inte riktigt sätta ord på. Jag vet att det är en onödig rädsla. För jag har faktiskt ingenting att vara orolig inför egentligen. Men tack vare att jag mår dåligt psykiskt känner jag ändå så.

Paniken och ångesten blir större när jag tänker på alla hinder jag måste ta mig över. Jag vill bara krypa ihop till en liten boll och aldrig mer veckla ut mig. Samtidigt vill jag inget hellre än att må bra igen! Jag har en lång och kämpig väg framför mig, men jag vet att jag kommer klara av det. Jag är stark! Jag har så många människor omkring mig som bryr sig om mig. Jag har mina djur att ta hand om.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar