15 april 2013

Tillbaka till ruta ett

Det har varit tyst här några dagar, av förklarliga skäl. Jag har nämligen fallit ner i ännu en depression. Jag förstod det inte själv först. Jag har tidigare skrivit om att min kropp betett sig konstigt. Att jag har känt mig svimfärdig och att det ibland sticker i händerna. Nu förstår jag varför. I fredags fick jag panikångest när jag var på väg hem. Jag satt i bilen och körde när jag helt plötsligt kände hur det började rusa i kroppen. Det började sticka i händerna och jag trodde att jag skulle svimma. Jag lyckades bita ihop och tog mig in på macken i Ringarum. Där satt jag sen. Det hela slutade med att Emil och Göran kom och hämtade mig. Jag klarade inte ens av att vrida om tändningsnyckeln i bilen. Jag vågade inte!
Lite senare på kvällen förstod jag att jag var deprimerad. Helt plötsligt blev allt så klart.

Idag är jag hemma från jobbet. Det hela känns så jävla typiskt! Allt har gått så bra det senaste halvåret. Jag lyckades sluta med mina antidepressiva, kände att livet var roligt och att jag kommit långt i min utveckling. Sen kom det här. Just nu när jag äntligen börjat jobba igen. Hur surt tror ni inte att det känns? Jag kan inte styra över det, så jag får helt enkelt acceptera läget. Jag har fått tid hos vårdcentralen nästa vecka och imorgon ringer förhoppningsvis en kurator till mig. Jag kan i alla fall göra mitt bästa för att få ordning på mitt psyke igen.
Jag misstänker att det är årsdagen av pappas död som gjorde att det hela kom igång igen. För någon annan rimlig orsak kan jag inte hitta.

Jag är så otroligt glad över att jag har så underbara människor i mitt liv. Emil, mamma, Jyrki, Moa, Hampus, Biggan och Göran. Alla visar sin förståelse och vill bara mitt bästa. De ställer upp för mig och hjälper mig så gott de kan. Jag har en förstående arbetsledare, vilket känns oerhört skönt. Jag vill ju inte vara hemma! Men jag vågar inte riktigt ta mig till jobbet. Varje morgon ska jag gå upp och försöka åka iväg. Jag vet att det vore bra om jag kunde lyckas med det. Om så bara för några timmar.

Nu börjar ännu en resa mot välbefinnande. Ännu en kamp för att klara av livet som en "normal" människa. Det känns ruskigt jobbigt, men jag vet att jag kommer klara av det. Jag har gjort det förut och kan göra det flera gånger till om det skulle behövas. Det får ta den tid det tar. Svårare än så är det inte.

Jag önskar så att pappa fortfarande var i livet. Han var den som hjälpte mig igenom min förra depression. Övriga familjen fanns så klart och stöttade de med, men det var ändå pappa som bodde tillsammans med mig. Det var honom jag grät hos, pratade med och fick råd av. Det var han som såg tydligast hur jag mådde dag från dag.
Ändå vet jag att han finns här hos mig. Han ser till att jag kan lugna ner mig och att jag inte försvinner in i dimman helt och hållet.

Den här gången kan jag inte stänga in mig i ett mörkt rum och ligga under täcket i sängen hela dagarna. Även om det är vad jag helst av allt skulle vilja göra för tillfället. Jag har mina djur att ta hand om. De bryr sig inte om att matte inte mår bra. Inte på det sättet. De måste fortfarande få sina behov tillgodosedda. På ett sätt tror jag att det är bra. De kan hålla mig flytande.
Emil ville inte åka ifrån mig när jag mår så här, men han var tvungen att arbeta. Han ringde till och med för att se om andra kunde sköta jobbet själva, men det gick inte. Han var alltså beredd att stanna hemma för min skull, trots att han egentligen behövdes på jobbet. Det om något måste vara ett bevis på hur mycket han faktiskt bryr sig. Men jag vill inte hålla honom hemma. Han måste jobba och så är det bara. Jag klarar mig, jag är stark!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar