18 april 2013

Världens goaste vovve

Det är Selma det. Vår underbara, busiga, jobbiga, älskvärda, påfrestande, glädjespridande Selma! För vet ni vad? Allt det bra överväger det dåliga. Så är det med det mesta som tur är. 
Hon är fortfarande rätt trött, men börjar återgå till sitt gamla vanliga jag. Hon vill ta lite längre promenader och busa mer. Igår tog vi två promenader. En på 30 minuter och en på 45 minuter. Framåt kvällen var hon sugen på att gå ut igen. Då tog jag på henne spårlinan och tänkte att vi kanske kunde träna lite.


Hon gick försiktigt bredvid mig först. Vi skuttade upp på berget och hon höll sig bredvid mig. Underbart! Tidigare har hon liksom bara rusat iväg så fort hon har lite mer yta att röra sig på. Men så var alltså inte fallet igår. Happi matte! Vi gjorde lite lätta övningar på berget innan jag gav henne ett frikommando igen.


Sen hittade Selma ett gammalt ben som har legat gömt under snön. Det benet tillhörde antagligen rottweilern som bodde här tidigare. Selma hittade det på berget i höstas. Hon får tugga på det när jag är med, är rädd att hon ska få i sig benflisor annars och det kanske inte är så bra. Selma la sig och tuggade en stund, sen tog jag benet ifrån henne. Jag bad henne att sätta sig bredvid mig och vänta medan jag slängde iväg benet. Lite ivrig var hon allt och ville springa efter det direkt. Jag hindrade henne och hon fick snällt sätta sig igen. Så väntade jag på att hon skulle titta på mig och "fråga" om hon fick springa efter benet. Då gav jag henne varsågod och hon rusade iväg. Lycklig vovve!
Vi höll på så ett tag. Hon fick tugga, jag tog benet och slängde iväg det och Selma fick hämta det igen. Hon la sig gärna i närheten av mig. Då passade jag på att snabbt springa iväg åt ett håll för att se hur Selma reagerade. Jo då, hon plockade med sig benet och sprang efter mig. Så busade vi en stund och jagade varandra. Underbara skräpfia!
Både jag och Selma blev trötta. Efter en dryg halvtimma gick vi in igen och la oss på soffan

I morse när jag vaknade låg Selma fortfarande och sov. Men så fort hon upptäckte att jag var vaken kom hon och ville gosa. Hon ger mig så mycket glädje den där hunden. Tänk så mycket jag har fått slita med henne! Jag tragglade och tragglade när hon var valp. Jag blev frustrerad och utmattad när hon inte lyssnade. Men vet ni vad? Allt tragglande, upprepande och att jag var konsekvent har gett utdelning. Vi har fortfarande mycket att jobba på, men jag vet att vi kommer lyckas.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar