16 augusti 2013

Tankar om min far

Jag tänker på min far i stort sett varje dag. Ibland kan jag inte få honom ur huvudet, ibland svischar han bara förbi.
På kylskåpet sitter dödsannonsen. Vi valde en vacker dikt ur boken de hade på begravningsbyrån.

Den ro du länge sökte
den kom till dig tillslut
Nu borta är bekymmer
nu får du vila ut

Den stämmer så väl in på min far. Han hade det så kämpigt både fysiskt och psykiskt. Han mådde nog mycket sämre än jag någonsin kunde förstå. Jag tror inte att han ville berätta för mig hur han egentligen kände. Jag ville nog inte höra sanningen heller. Men varje dag såg jag hans kamp mot sjukdomen. Varje dag hörde jag honom hosta i köket, balkongdörren som öppnades och stängdes. Hans släpande fotsteg i lägenheten och hans ansträngda andetag. Jag älskade verkligen min far, det gör jag fortfarande. Antagligen var det just därför jag kunde bli så otroligt arg på honom. Arg för att han aldrig slutade röka. Arg för alla bortförklaringar han kom med. Samtidigt förstod jag hur svårt det var för honom. Jag är själv nikotinberoende och vet hur jobbigt det är.

Jag minns en gång när jag kom hem. Det var vintern innan han gick bort. Jag hade varit hos min dåvarande pojkvän och kom hem på söndagskvällen. I köket ser jag min far stå vid balkongen. Dörren stod på glänt. Där stod han och rökte. Det var 14 minusgrader ute. Han stod alltså i köket och rökte. I samma kök, vid samma fönster, där mina undulater stod. Jag minns ilskan inom mig. Hur jag röt åt honom. "Men vad fan gör du!? Du kan ju inte stå och röka där! För det första så är fåglarna precis bredvid dig. För det andra så stinker det rök i hela lägenheten!" Vet ni vad han svarade? "Men de tar ju inte skada av det." Åh så arg jag blev! Han menade alltså att mina små fåglar, med sina små lungor, inte tog skada av att han stod och rökte en halvmeter ifrån dem.
Jag stängde in mig på mitt rum. Jag visste att det inte var någon idé att argumentera för min sak just då. Istället lugnade jag ner mig. Efter en dryg timma gick jag ut och pratade med pappa. Då hade han ändrat attityd helt. Självklart visste han att han skadade mina fåglar genom att röka bredvid dem. Han visste mycket väl att jag inte ville att han rökte inne. Jag bad honom att visa respekt för mig och mina djur. Att han rökte fick han själv stå för, men jag ville inte bli påverkad av det.
Att jag sedan har rökt själv är en annan historia. Men då valde jag det också själv.


Idag tänker jag på min far som en fri själ. Han har äntligen fått ro. Jag tror att han mår bättre än någonsin där han nu befinner sig. Antagligen är han ute och paddlar kanot, vandrar i fjällen, tältar i skogen, promenerar med sina hundar och umgås med släkt och vänner som befinner sig på samma plats. Så vill jag föreställa mig det i alla fall.

Jag och min familj behöver inte längre oroa oss för honom. Vi behöver inte känna oss maktlösa längre.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar