27 april 2013

Ljuspunkter i mörkret

Hej på er!
Det var några dagar sen jag skrev här sist. Den här veckan har jag bara dalat psykiskt vilket gjort att jag inte orkat så mycket. Jag har mest hängt i soffan med hunden. Hon har legat nära mig och vägrat lämna min sida i stort sett. Jo då, hon känner av att jag inte mår bra. Katterna där emot mår fint! Ungarna växer och frodas. Olja är jätteduktig och mormor Diesel springer och tittar till dem titt som tätt.

Jag har en förmåga att oroa mig för saker helt i onödan. Jag har alltid varit sådan och det är något jag ständigt jobbar med. För ärligt talat är det rätt onödigt att må dåligt över något som man egentligen inte behöver må dåligt för. Idag kom ett sådant tillfälle.
Jag satte mig ner med min och pappas deklaration. Vi måste deklarera för lägenheten vi sålde i dödsboet efter pappa. Inga konstigheter egentligen då jag fått både uppgifter och blankett för det. Men så stod det även att det skulle deklareras för pappas företag. Där började paniken komma ifatt mig. Herre gud! Jag har ju ingen koll alls på hans firma eller tidigare deklarationer angående näringsverksamheten. Dessutom visste jag inte om jag behövde deklarera för de pengar jag fått efter försäljningen och utbetalda försäkringar. Jag tog mig i kragen och letade upp telefonnumret till pappas revisor. Men jag ville inte ringa för tidigt med tanke på att det är lördag.
Emil och jag åt frukost, jag mådde skit och förbannade mig själv för att jag inte hade tagit tag i deklarationerna direkt när jag fick dem. Jag fick sitta i Emils knä och gråta en stund. Vi pratade och efter ett tag kunde jag lugna ner mig igen.
För en stund sen ringde jag revisorn. Jag frågade om jag behövde deklarera för företaget. Till min lättnad behövde jag inte det eftersom det inte funnits någon verksamhet i företaget under 2012. Revisorn bad mig att skriva det under "övriga upplysningar". "Så får vi ta eventuella frågor sen" sa han. Där försvann den värsta ångesten! Så frågade jag om vi behövde deklarera för pengarna vi fått. Men det behövde vi inte heller göra. Det finns ingen gåvo- eller arvsskatt längre. Där försvann resten av ångesten och paniken!

Nu känner jag mig lättad och utpumpad på samma gång. Moa och Hampus kommer idag och då ska jag be Moa att kolla på farsans deklaration så att jag fått med alla siffror. Sen är det bara att skicka iväg den. Min deklaration kan jag godkänna genom att skicka ett sms bara. Underbara teknik!

I normala fall hade jag blivit orolig över det här. Men eftersom jag nu är nedstämd blir allt så mycket värre. Det är skitjobbigt! Jag har i alla fall fått börja äta antidepressiva igen och på tisdag ska jag till kuratorn. Jag är sjukskriven till och med nästa torsdag och efter det får jag se hur det känns helt enkelt.

24 april 2013

Kattungar!


Idag kom de äntligen! De små efterlängtade bebisarna. Jag vaknade halv fyra i morse och hörde att det pep. Jag tänkte försöka somna om, men det gick inget vidare! Istället gick jag upp och satte mig hos Olja.


Olja skötte sig galant! Först kom två små svarta hårbollar. Sen lugnade hon ner sig och jag tänkte att det kanske inte var fler. Fast hon var ju ändå rätt stor. Jag lämnade Olja och ungarna ifred. Efter ett tag hörde jag hur det pep något förskräckligt. Jag gick för att kolla och då låg ungarna på golvet. De hade trillat ur lådan (jag fixade ett bättre kantskydd sen). Till min förvåning var det en svart och en gråsvart unge på golvet. Det hade alltså kommit en till! Jag lät dem vara ifred och tittade till dem igen straxt före tio. Olja reste sig upp och det såg ut att vara en hel hög med ungar under henne. Selma lät mig inte titta ifred, så jag tog med henne ner till Göran. Han tog henne en stund så att jag kunde kolla över ungarna ordentligt.


Här är tissetasserna! Hur söta får man vara egentligen!? Jag har en drös med bilder att visa er, och fler lär det bli. Men det tar jag en annan dag.

23 april 2013

Kattlåda

Ja, inte som i toalåda alltså. Jag tillverkade nyss ett par lådor för Olja att lägga ungarna i. Om hon nu kan tänka sig att göra det. Tidigare gjorde jag i ordning en garderob åt henne. Men hon har inte visat något större intresse för den. Däremot gillar hon sängen och golvet bredvid mitt sängbord. Jag hoppas verkligen att hon inte lägger ungarna där! För min del gör det väl inte så mycket kanske. Men Selma skulle nog inte få mycket ro om det var en massa katter i sovrummet. Dessutom har jag fått berättat för mig att det inte är så lätt att flytta mamman och ungarna. Just för att mamman tycker att hon valt det bästa stället för sina barn.


Här är en låda. Olja brukar ligga på golvet i badrummet ibland. Ofta lägger hon sig på mattan. När jag duschar brukar jag dessutom lägga en handduk på golvet. Den är populär att ligga på! Så kanske kan det där vara ett bra ställe för kissarna.


Eller varför inte bosätta sig precis bredvid toan? 
Den här lådan var bara att tejpa ihop och göra en öppning i. Den andra fick jag krångla lite med då den var rätt låg. Men det gick. Jag delade ett gammalt täcke och ett underlakan i två delar. Så vek jag täcket och bäddade in det i lakanet. Mjukt och skönt. Sen tog jag en handduk och hängde över för att det skulle bli lite mer skyddat. Håll tummarna för att hon väljer en av lådorna nu! Fast det är klart, hellre att hon lägger ungarna i sovrummet än ute! 


Selma tyckte inte det var roligt att få sitta bakom galler. Jag var ute med henne en sväng först, men jag lyckades visst inte trötta ut henne tillräckligt. Hon fick några kartongbitar att leka med. Det höll henne sysselsatt i drygt en minut.

Nu slappar vi i soffan hunden och jag. Om drygt en halvtimma far jag och svärmor till vårdcentralen. Göran kommer hit och tar Selma, så hon håller sig lugn. Lite pirrigt och nervöst känns det allt. Men samtidigt ska det bli så skönt att äntligen få träffa en läkare!

22 april 2013

Lilldammen

Jo förstår ni. Vi har en liten "damm" på berget. Förra ägaren har någon gång satt lite betong med sten i för att göra en liten damm. Rätt gulligt faktiskt! Jag har länge velat ha en damm med fiskar i. Bergsdammen är på tog för grund för det ändamålet tyvärr. Kanske att vi skulle kunna borra den djupare, men risken är nog att berget spricker. Det vill jag verkligen inte!



Igår försökte jag räfsa upp skiten som låg i vattnet. Barr, löv och alger. Det gick så där. Men då sa min käre svärfar att jag kunde ta en kvast och sopa bort det istället. Så det provade jag idag. Snart insåg jag att det var lika bra att borsta ut allt vatten. Smidigt och enkelt. På med storstövlarna bara och sen sopade jag för fulla muggar!


Dammen blev näst intill tom på vatten. Lite blev det kvar. I nedre högra hörnet ser ni betongkanten. Inte så vacker direkt, men fullt fungerande för ändamålet.


Så här ser det ut om man står på berget. Här syns även betongkanten lite bättre. Längst ut till höger i bild funderar vi på om vi ska bygga upp en damm. Berget går strax under gräsmattan, så jag tror inte att vi kan gräva tillräckligt djupt. Om jag inte har helt fel måste en damm vara minst 80 cm på det djupaste stället för att fiskarna ska kunna övervintra.

Hur som helst har jag haft en riktigt bra dag. Så länge jag inte tänker på att jag mår dåligt känns det helt okej. Det är när tankarna på allt jobbigt kommer som jag blir nere och ledsen. Imorgon ska jag till läkaren, hoppas att jag får börja äta medicin på en gång då. Kuratorn har fortfarande inte kontaktat mig fast det är en vecka sen jag ringde. Dessutom ringde jag i torsdags med för att be om en tidigare tid, vilket jag inte fick. Då påminde jag även om att jag ville ha kontakt med kuratorn. Göran tar Selma och Biggan ska följa med mig. Jag frågade om hon kunde tänka sig att göra det då jag tycker det är obehagligt att köra själv. Kan ni förstå vilka underbara svärföräldrar jag har!? De bryr sig minst lika mycket som min egen mor. Jag kan inte beskriva hur otroligt bra det känns!

Gröna fingrar

Jag lyckades med bedriften att plantera om alla växter vi har. Inte dåligt med tanke på att Selma ibland blir rätt påfrestande då hon "inte får vara med". Vilket för henne innebär att kunna stå precis bredvid och stoppa nosen i allt som jag håller på med. Självklart fick hon vara med ute medan jag bökade i jorden.


Mina paintskills är inte så bra. Så ni får allt nöja er med dessa bilder. Här ovan är de sådder som tog sig. Här kan ni se hur det såg ut i början.


Jo fågelburen står framför ett av köksfönstren. Pippina gillar att sitta och titta ut genom fönstret, tro det eller ej. När solen lyser och det blir för varmt flyttar de sig bara till den delen som ligger i skuggan. Smidigt!


Alltså, jag var rätt säker på att växten till höger var en draecena. Men när jag googlade för att hitta namnet på den vänstra växten upptäckte jag att det var den som var en draecena. Så jag försökte hitta det rätta namnet på den högra växten, utan resultat. Någon som vet vad det är?

I mitten ser ni mina små orkidébebisar. Jag fick sex skott på mina två phalenopsis under sensommaren förra året. När de hade växt till sig klippte jag av dem och satte dem i egna små krukor. Nu har jag fyra små bebisar kvar och en "vuxen", de andra har dött.


Den här flaskliljan fick Moa i något påskarrangemang har jag för mig. Det måste vara minst fem år sen eller något sånt. Hon ville inte ha den, så jag fick den. Yey!


Ampelliljan ser lite ledsen ut. Så hoppas att ny jord ska göra den glad igen. Mycket bra och tacksam växt som inte kräver så mycket skötsel.

Paradisträd ska det stå till höger! Men nu orkar jag inte ändra det. Det är ett skott från trädet på första bilden. Det fick vi av en granne som inflyttningspresent. Jag ville redan från början forma trädet enligt mina preferenser, därför nöp jag av en gren. Vips så fick jag ett nytt litet träd!

Inbäddad i päls

Ja, Selmas päls alltså! Jag har inte gått och skaffat mig en pälskappa om ni trodde det. Jag vet att Selma la sig bakom mina ben någon gång i natt. Jag vaknade straxt efter tre då Emil kom och sa hej då. Då låg jag diagonalt över sängen med Selma bakom mig. Hon hade brett ut sig ordentligt och tyckte nog att det var en utmärkt plats att ligga på. Jag var inte inne på samma spår!
Jag passade på att gå på toa och krama min karl ordentligt innan han åkte. När jag återvände till sängen la sig Selma på Emils plats. Skönt att slippa ha henne på sig. Men det är klart, hon är ruskigt mysig när hon kommer och lägger sig så nära hon bara kan.

Nu ligger Selma ihop krupen som en liten boll bredvid mig. Jag får använda henne som armstöd för att ens kunna skriva det här inlägget.

Idag ska jag försöka få lite nödvändiga saker gjorda. Sen får vi se hur mycket jag orkar med.

- Duscha
- Städa kattlådan.
- Städa hos Leffe.
- Städa och inreda fågelburen (de är riktiga hulliganer de där dunbollarna!).
- Tvätta en maskin, antingen vanliga kläder eller vinterkläder.
- Plantera om mina sådder och ställa ut dem.
- Plantera om alla växter (förutom orkidéerna).
- Vattna orkidéerna.

Ja, sen får vi som sagt var se hur mycket jag orkar med. Det gäller att planera med Selma också förstår ni. Hon måste vara lugn om jag ska kunna duscha och ta kattlådan, annars lever hon rövare i sovrummet. Hon måste vara någorlunda tillfreds med att stå en bit ifrån mig när jag jobbar i trädgården eller planterar om växter. Annars gnäller och skäller hon som en tok! Då får jag gå och sätta mig hos henne en stund så hon lugnar ner sig igen.

21 april 2013

När ångesten kryper på

I morse kände jag hur ångesten sakta kröp sig på. Det är söndag, Emil ska åka och jobba imorgon, jag kommer bli själv, jag vet att jag inte kommer orka ta mig till jobbet imorgon och så vidare. Men så tänkte jag att det var rätt onödigt att må dåligt en hel dag. Så jag bestämde mig för att strunta i alla de dåliga tankarna och istället njuta av dagen.


Emil hittade en padda på tomten. Den var nog lite seg, för hoppa gjorde den inte. Nej den gick sakta framåt, men blev som förstenad när jag kom för nära.


Vi försökte få bort ett gäng ormbunkar på berget. Emil lyckades med bedriften att ha av spadskaftet. Han hämtade då en såg istället. Snacka om att rötterna var hårda!


Han tog med sig en annan spade också. Den höll en stund, tills skaftet gick av på den med.

Vi har i alla fall fått lite gjort på tomten idag. Det känns ruskigt skönt! Göran och Biggan kom upp på eftermiddagsfika. Vi satt i solen och njöt för fulla muggar! Diesel smög runt i krokarna och snart därefter dök även Olja upp.
Emil fixade nyss en "dörr" för kattluckan. De har ju lyckats öppna låset på den. När som helst nu kan Olja sätta igång och föda, då vill jag kunna hålla henne inne.

Nu sitter jag här i soffan. Selma har lagt sig på golvet och Emil pep ner till verkstan en sväng. Jag känner mig stressad och ångesten har sakta tagit ett stadigt grepp om mig igen. Att må så här är verkligen inte roligt! När det blir jobbigt att bara ta sig ner till affären. Jag är rädd inför tisdagens besök hos läkaren. Inte just för att gå dit, det känns bara bra. Men vägen dit skrämmer mig. Jeepen kändes som att den drog åt vänster när jag körde hem den. Sen vet jag inte om det är så eller om det bara var vägen som gjorde att det kändes så. Den rädsla jag känner kan jag inte riktigt sätta ord på. Jag vet att det är en onödig rädsla. För jag har faktiskt ingenting att vara orolig inför egentligen. Men tack vare att jag mår dåligt psykiskt känner jag ändå så.

Paniken och ångesten blir större när jag tänker på alla hinder jag måste ta mig över. Jag vill bara krypa ihop till en liten boll och aldrig mer veckla ut mig. Samtidigt vill jag inget hellre än att må bra igen! Jag har en lång och kämpig väg framför mig, men jag vet att jag kommer klara av det. Jag är stark! Jag har så många människor omkring mig som bryr sig om mig. Jag har mina djur att ta hand om.

Oväntat besök


Selma fick leka med sin apportleksak. Den är asrolig låter hon hälsa!


Selma fäller. Jag tog med henne ut på tomten och borstade henne. Jag borstade och borstade och borstade. Men det tog aldrig slut!


Emil och jag satte fart med lite trädgårdsarbete. Vi räfsade grus, löv och pinnar. Emil sågade lite ved och sen tog vi bort en massa skit på berget. Vi hittade en gammal rabatt som fick stryka med. Här ska göras nya planteringar förstår ni!


Så ringde telefonen. Moa och Hampus undrade om vi ville ha besök. De hade varit på Ge-Kås och tänkte ta svängen förbi här. De köpte med sig mat och så grillade vi. Eller ja, vi fick steka köttet i stekpannan. Grillen blev inte tillräckligt varm och vi var hungriga. Kul var det i alla fall!

18 april 2013

Jag måste bara få skryta!

Ja det måste jag faktiskt få göra! För vet ni en sak? Jag har världens bäste vovve! Ja jag vet att jag sa det i förmiddags, men jag säger det igen.


Efter lunch idag ville jag vila. Selma var inte riktigt inne på samma spår. Därför tog jag henne och la mig i soffan. Se på attan förstår ni, hon somnade! Liggandes raklång över mig dessutom. Älskade ruffsetuffsan!


Runt halv tre tog vi en kort promenad ner till brevlådan. Selma ville ut, men jag behövde fortfarande vila lite till. Men för ett tag sen var vi ute igen. Jag tog med mig spårlina, leksak och massa godis. Så gick vi ut på gärdet tillsammans. Selma var otroligt följsam på väg upp, vilket kändes ruskigt skönt. När jag fått på henne linan gav jag henne ett frikommando. Hon gick och nosade lite en stund, men så fort jag plockade fram leksaken blev hon helt tills sig av iver. Hon fick apportera några gånger. Om man nu kan kalla det för apport.  Hon hämtade den, men kom inte tillbaka direkt till mig. Kul var det i alla fall. Sen tog jag leksaken och tränade lite sitt och stanna. Sen gick jag ifrån henne. För att se om hon följde efter. Jo då, hon traskade efter. Desto fortare jag gick, desto snabbare var hon att följa efter. När hon kom fram till mig fick hon beröm och godis. Sen gick jag ifrån henne igen. Till slut hade jag en svans efter mig. Hon höll sig inom ett par meters radie och stannade inte allt för många gånger för att nosa. Det var faktiskt svårt att gå ifrån henne. Underbart!

Nu ligger Selma i soffan och sover efter mycket om och men. Hon skulle ut direkt efter att vi kom in. Så jag satte henne i kedjan och höll ett öga på henne. Hon gjorde inget, så jag tog in henne igen. Då skulle hon prompt ut igen. Jag släppte ut henne och passade på att plocka in lite ved. Hon varken kissade eller bajsade och mitt tålamod började tryta. Till slut fick jag med henne in och sen la jag henne i min famn i soffan. Då gav hon med sig och slappnade av igen.

Snart kommer Emil hem! Älskade underbara karl! Saknar honom massor! Ska bli så skönt att få krama om honom igen! Att få somna och vakna bredvid honom. Min trygghet, min kärlek, min bästa vän!


Världens goaste vovve

Det är Selma det. Vår underbara, busiga, jobbiga, älskvärda, påfrestande, glädjespridande Selma! För vet ni vad? Allt det bra överväger det dåliga. Så är det med det mesta som tur är. 
Hon är fortfarande rätt trött, men börjar återgå till sitt gamla vanliga jag. Hon vill ta lite längre promenader och busa mer. Igår tog vi två promenader. En på 30 minuter och en på 45 minuter. Framåt kvällen var hon sugen på att gå ut igen. Då tog jag på henne spårlinan och tänkte att vi kanske kunde träna lite.


Hon gick försiktigt bredvid mig först. Vi skuttade upp på berget och hon höll sig bredvid mig. Underbart! Tidigare har hon liksom bara rusat iväg så fort hon har lite mer yta att röra sig på. Men så var alltså inte fallet igår. Happi matte! Vi gjorde lite lätta övningar på berget innan jag gav henne ett frikommando igen.


Sen hittade Selma ett gammalt ben som har legat gömt under snön. Det benet tillhörde antagligen rottweilern som bodde här tidigare. Selma hittade det på berget i höstas. Hon får tugga på det när jag är med, är rädd att hon ska få i sig benflisor annars och det kanske inte är så bra. Selma la sig och tuggade en stund, sen tog jag benet ifrån henne. Jag bad henne att sätta sig bredvid mig och vänta medan jag slängde iväg benet. Lite ivrig var hon allt och ville springa efter det direkt. Jag hindrade henne och hon fick snällt sätta sig igen. Så väntade jag på att hon skulle titta på mig och "fråga" om hon fick springa efter benet. Då gav jag henne varsågod och hon rusade iväg. Lycklig vovve!
Vi höll på så ett tag. Hon fick tugga, jag tog benet och slängde iväg det och Selma fick hämta det igen. Hon la sig gärna i närheten av mig. Då passade jag på att snabbt springa iväg åt ett håll för att se hur Selma reagerade. Jo då, hon plockade med sig benet och sprang efter mig. Så busade vi en stund och jagade varandra. Underbara skräpfia!
Både jag och Selma blev trötta. Efter en dryg halvtimma gick vi in igen och la oss på soffan

I morse när jag vaknade låg Selma fortfarande och sov. Men så fort hon upptäckte att jag var vaken kom hon och ville gosa. Hon ger mig så mycket glädje den där hunden. Tänk så mycket jag har fått slita med henne! Jag tragglade och tragglade när hon var valp. Jag blev frustrerad och utmattad när hon inte lyssnade. Men vet ni vad? Allt tragglande, upprepande och att jag var konsekvent har gett utdelning. Vi har fortfarande mycket att jobba på, men jag vet att vi kommer lyckas.

17 april 2013

Underbara vår!

I förmiddags var jag ute med Selma i drygt en halvtimma. Jag tittade och tittade men kunde inte hitta några blommor ut med skogsvägen. Vi gick en annan väg idag, men jag tänkte att det nog var ett bra ställe att hitta vårblommor på. Så var alltså inte fallet. Jag gick hem och slängde mig på soffan istället.

Men så på eftermiddagen tog jag ett tag med "skitspaden" på tomten. Det är rätt mycket hundskit som kommit fram nu när snön smält. Inte så nice att trampa omkring i det. När jag gick förbi berget för att slänga skiten fick jag syn på dessa skönheter nedan.


Vi har snödroppar på tomten! Det visste jag inte. Vi flyttade ju hit i oktober, så det är grymt spännande att se vad som dyker upp på tomten.

När jag fått bort alla små kluttar jag kunde hitta tog jag med mig Selma på en sväng uppåt skogen. Vi strosade sakta fram längs vägen och njöt av det härliga vädret. Nog för att det blåser ruskigt mycket idag, men det är ändå väldigt varmt ute. Vi såg en fjäril flyga förbi och strax efter vände jag huvudet mot skogen igen. Då fick jag plötsligt syn på något blått bland löven. Tadaaaaa! Kolla vad jag hittade!


Små vackra blåsippor stod i skogsslänten och lyste mot mig. Så underbart! Jag har bara sett blåsippor en gång förut. Det var för drygt ett år sedan när jag och familjen var vid marmorbruket. De är så sjukt söta!

Efter att ha fotat lite och låtit Selma nosa runt gick vi vidare. Jag var rädd att hon skulle norpa åt sig blommorna, men det gjorde hon inte. Selma har nämligen en förkärlek för allt som sticker ut i naturen. Så som grenar, kottar, stenar och blommor. Ända sen hon var valp har hon norpat åt sig saker längs vägen. Sötnosen!
En liten bit längre fram på vägen fick jag syn på dessa.


Vitsippor! Det var ju dem jag var ute efter att få syn på! De var inte så många, så jag lät dem stå kvar. Annars hade jag gärna plockat med mig några in.


Selma nosade runt, men hon var faktiskt inte så intresserade av just blommorna.

Det är vid sådana här tillfällen livet känns bra! Då är det som om jag går på små rosa fluffiga moln. Samtidigt är jag så otroligt trött idag! Jag har ingen energi till att göra något. Samtidigt finns det så mycket jag vill göra. Snacka om att viljan och orken krockar!

Det är tröttsamt

Att må psykiskt dåligt är inte bara påfrestande för hjärnan. Det är också otroligt jobbigt för kroppen. Idag är jag trött så in i bomben. Fast jag fick sova rätt antal timmar. Var uppe och kände efter lite tidigt i morse, men jag orkade verkligen inte åka och jobba. Skickade ett sms till min arbetsledare strax efter klockan sex. Hon gav mig i uppdrag att hitta vitsippor idag. Det tyckte jag var gulligt! Men verkligen ingen dum idé! Kanske skulle kliva ut i skogen och se om jag hittar något. Eller kanske gå ut på gärdet och bortåt stora vägen. Där i dikena kanske det kan finnas. Fast det är ruskigt blött överallt! Många gärden och hagar här ikring är helt översvämmade. Inget vidare. Men bara snön får smälta ordentligt nu kanske det kan börja torka upp. Det håller jag tummarna för i alla fall.

Men som sagt var, att må psykiskt dåligt påverkar även kroppen. I alla fall på mig. Igår när jag kom hem efter att ha hämtat Göran kände jag mig helt matt. Både i huvudet och i kroppen. Tre dagar i rad har jag sovit middag. Något jag aldrig gör annars. Jo jag brukar ju lägga mig en stund på jobbet efter lunchen, men då sover jag aldrig. Nu har jag alltså legat och sovit ordentligt. Stackars lilla kroppen.
Psykisk ohälsa kan också göra att man tappar i vikt. Jag är redan rätt smal, så det finns verkligen inget överskott att ta av. Min mor påpekade att jag såg rätt tunn ut och frågade om jag gått ner i vikt, vilket jag har gjort.
Det syns även i ansiktet på mig att jag inte mår bra. Jag stod och tittade mig själv i spegeln igår. Det var en sorglig syn. Det fanns ingen gnista i ögonen som tittade tillbaka på mig. Hyn var grådassig och ögonen trötta.

Just nu befinner jag mig i en sån där mellanfas eller vad man ska kalla det för. Jag känner liksom ingenting, samtidigt som jag känner massor. Jag är lite som en zombie. Jag är medveten om saker runt omkring mig, samtidigt som jag inte lägger märke till dem. Det är knepigt det där. Därför tänker jag vara alert när jag går ut med Selma. Jag ska lyssna på fåglarna, på vattnet som forsar i bäcken. Jag ska njuta av solens värmande strålar och att himlen är vackert blå. För jag vill verkligen inte missa våren! Ett år hade jag så mycket att göra i skolan att jag helt missade att det blivit vår. Det gick liksom från vinter till sommar på en gång för mig. På något underligt vis. Jag vill inte missa alla vårtecken. Alla blommor som ploppar upp här och där, knopparna på träden, fåglarnas kvitter och det nya fräscha gräset.

16 april 2013

Bergochdalbana

Att vara deprimerad är som att leva i en bergochdalbana som aldrig slutar rulla. I ena stunden känns livet riktigt bra. Som när fåglarna kvittrar fast regnet öser ner. När Selma kryper upp tätt intill mig och somnar. När jag pratar med Emil om kvällarna. När mina svärföräldrar bjuder mig på mat. När mamma eller Moa ringer. När katterna kommer och tittar på mig trött och ber om kvällsmat. Ni förstår va? I andra stunden kan det kännas som att hela världen rasar framför mig. Allt känns svart och mörkt. Då vill jag inget hellre än att gå i idé som en liten lurvig björn. Fast egentligen kanske det inte är något allvarligt som hänt.
Det hela kan triggas igång av en ytterst liten sak. Som i söndags kväll, när jag inte kunde vika Emils t-shirt ordentligt. Då stod jag där och tjöt och förbannade den där jävla tygbiten. För att i nästa stund inse att det hela var ologisk. Då började jag skratta istället.

En morgontrött hund.
En forsande liten bäck.
En nosande hund.
Ett snöfritt berg.
Två påklädda lantisar.
En sniffande skrutt.

Så fort jag pratar om att åka och jobba börjar blodet rusa i kroppen. Det sticker i fingrarna och jag känner hur paniken inom mig stiger. Inte för att jag inte trivs på mitt jobb. För det gör jag verkligen! Inte för att det är jobbigt, för så ansträngande är det inte. Det hela sitter antagligen i att jag inte vågar köra. Att jag är rädd för att jag ska få en panikattack framför ratten. Tänker jag så kommer det antagligen hända, därför måste jag jobba med mina tankar.

Idag åkte jag och hämtade Göran på en gård en bit utanför Valdemarsvik. Han lämnade traktor och släp där för att få hem lite ved. Det gick faktiskt hyfsat bra att köra. I alla fall tills jag kom ut på E22:an. Då började paniken stiga. Jag fick lugna mig genom att ta djupa andetag och intala mig själv att allt faktiskt gick bra. Jag skulle ju dessutom bara bort till nästa avfart, sen skulle jag köra på mindre vägar igen. Jag lyckades! Göran ville handla på Vammar, förutsett att jag orkade, men jag fick säga ifrån. Jag var alldeles för skakig för att orka med det. Visst låter det sjukt? Men det är så jag känner. Jag tog mig i alla fall dit och hem utan problem. Det är huvudsaken.

Att må dåligt psykiskt är i sig en rätt jobbig och svår sak. Men det som är värst är nog ändå att det inte går att ta på. Om man skadar en arm eller en fot känner man var smärtan sitter och vet vad det beror på. När det är hjärnan som spökar är det helt annorlunda. Dessutom kan du visa upp ett sår eller ett bandage för andra människor. För att bevisa att du faktiskt är skadad. Det kan du inte göra med en psykisk åkomma. Du kan inte bara öppna skallen och visa att "här gör det ont".

Jag är så tacksam över att människorna i min närhet är så förstående och omtänksamma. Att andra har varit med om precis samma sak. De vet vad jag pratar om och förstår precis hur jag känner. Det är lugnande på något vis. Samtidigt är det en trygghet att jag mått så här tidigare. Jag vet, det låter säkert helt sjukt! Men för mig har det en lugnande effekt. Att veta hur det var förra gången, att jag känner igen symptomen och vet att det kommer bli bättre med tiden.

15 april 2013

Tillbaka till ruta ett

Det har varit tyst här några dagar, av förklarliga skäl. Jag har nämligen fallit ner i ännu en depression. Jag förstod det inte själv först. Jag har tidigare skrivit om att min kropp betett sig konstigt. Att jag har känt mig svimfärdig och att det ibland sticker i händerna. Nu förstår jag varför. I fredags fick jag panikångest när jag var på väg hem. Jag satt i bilen och körde när jag helt plötsligt kände hur det började rusa i kroppen. Det började sticka i händerna och jag trodde att jag skulle svimma. Jag lyckades bita ihop och tog mig in på macken i Ringarum. Där satt jag sen. Det hela slutade med att Emil och Göran kom och hämtade mig. Jag klarade inte ens av att vrida om tändningsnyckeln i bilen. Jag vågade inte!
Lite senare på kvällen förstod jag att jag var deprimerad. Helt plötsligt blev allt så klart.

Idag är jag hemma från jobbet. Det hela känns så jävla typiskt! Allt har gått så bra det senaste halvåret. Jag lyckades sluta med mina antidepressiva, kände att livet var roligt och att jag kommit långt i min utveckling. Sen kom det här. Just nu när jag äntligen börjat jobba igen. Hur surt tror ni inte att det känns? Jag kan inte styra över det, så jag får helt enkelt acceptera läget. Jag har fått tid hos vårdcentralen nästa vecka och imorgon ringer förhoppningsvis en kurator till mig. Jag kan i alla fall göra mitt bästa för att få ordning på mitt psyke igen.
Jag misstänker att det är årsdagen av pappas död som gjorde att det hela kom igång igen. För någon annan rimlig orsak kan jag inte hitta.

Jag är så otroligt glad över att jag har så underbara människor i mitt liv. Emil, mamma, Jyrki, Moa, Hampus, Biggan och Göran. Alla visar sin förståelse och vill bara mitt bästa. De ställer upp för mig och hjälper mig så gott de kan. Jag har en förstående arbetsledare, vilket känns oerhört skönt. Jag vill ju inte vara hemma! Men jag vågar inte riktigt ta mig till jobbet. Varje morgon ska jag gå upp och försöka åka iväg. Jag vet att det vore bra om jag kunde lyckas med det. Om så bara för några timmar.

Nu börjar ännu en resa mot välbefinnande. Ännu en kamp för att klara av livet som en "normal" människa. Det känns ruskigt jobbigt, men jag vet att jag kommer klara av det. Jag har gjort det förut och kan göra det flera gånger till om det skulle behövas. Det får ta den tid det tar. Svårare än så är det inte.

Jag önskar så att pappa fortfarande var i livet. Han var den som hjälpte mig igenom min förra depression. Övriga familjen fanns så klart och stöttade de med, men det var ändå pappa som bodde tillsammans med mig. Det var honom jag grät hos, pratade med och fick råd av. Det var han som såg tydligast hur jag mådde dag från dag.
Ändå vet jag att han finns här hos mig. Han ser till att jag kan lugna ner mig och att jag inte försvinner in i dimman helt och hållet.

Den här gången kan jag inte stänga in mig i ett mörkt rum och ligga under täcket i sängen hela dagarna. Även om det är vad jag helst av allt skulle vilja göra för tillfället. Jag har mina djur att ta hand om. De bryr sig inte om att matte inte mår bra. Inte på det sättet. De måste fortfarande få sina behov tillgodosedda. På ett sätt tror jag att det är bra. De kan hålla mig flytande.
Emil ville inte åka ifrån mig när jag mår så här, men han var tvungen att arbeta. Han ringde till och med för att se om andra kunde sköta jobbet själva, men det gick inte. Han var alltså beredd att stanna hemma för min skull, trots att han egentligen behövdes på jobbet. Det om något måste vara ett bevis på hur mycket han faktiskt bryr sig. Men jag vill inte hålla honom hemma. Han måste jobba och så är det bara. Jag klarar mig, jag är stark!

10 april 2013

Burr!

En sån dag! Ren kalabalik mitt i natten med en katt som inte kunde komma ut ur sovrummet, en hund som bajsat inne och en katt som badat (misstänker i en kastrull). Hela arbetsdagen har varit kylig. Snö, blåst och sol om vart annat. Tur att det finns kläder man kan ta på sig!

Det brinner i kaminen, jag har tagit en varm dusch och nu ska jag dricka en kopp kaffe. Har äntligen lyckats få upp lite värme i kroppen igen. Tycker verkligen inte om att frysa!

Vet ni en sak? Jag saknar Emil! Massor faktiskt! Imorgon kväll kommer han hem igen och det ska bli så underbart skönt att ha honom hemma! Hoppas på en riktigt skön och mysig helg tillsammans!


Men vad är det här!?

Vilket skitväder vi har idag! Kallt som satan och så började det snöa till råga på allt. Nej nu får det vara nog!

I natt vaknade jag av att Diesel försökte komma ut ur sovrummet. Jag släppte ut henne och upptäckte då att Selma hade bajsat på golvet. Hon brukar väcka mig när hon behöver gå ut, men jag sover så hårt om nätterna nu. Så det var bara att börja städa. När jag gick in till katterna upptäckte jag att Olja var blöt under magen och på hela svansen. Hon måste ha badat i en kastrull eller något. Det är ju frysgrader ute om nätterna, så jag är tveksam till att hon hade badat ute. Så jag hämtade några handdukar och torkade av det värsta.

Nu hoppas jag att solen kommer fram och värmer upp luften igen. Jag blir nästan deprimerad av det här vädret!

9 april 2013

Ingen hundkurs

Nej jag får lägga ner det projektet för tillfället. Jag pratade med instruktören idag och det är inte säkert att det kommer börja någon ny kurs under våren heller, så vi får se hur det blir. Anledningen till att jag inte ska fortsätta beror helt enkelt på att jag inte orkar. Jag är så trött när jag kommer hem från jobbet att jag bara vill lägga mig på soffan och vila resten av kvällen. Lusten till att träna finns, men inte orken. Att åka iväg på kurs ska kännas roligt och inspirerande, vilket det vanligtvis gör. Men nu när jag är så trött känns det inte alls lika glädjefyllt. Det blir mer som ett måste. Det är inte rättvist varken mot mig eller Selma att jag tvingar mig iväg  bara för att jag vill gå på kursen.
Istället kommer jag fortsätta träna hemma. Vi har en hel del saker att arbeta på som känns rätt viktiga. Så som inkallning och trafikvett. Selma måste sluta jaga efter bilar! Idag lyckades hon backa sig ur selen när hon lekte med Göran. Vilket i sin tur resulterade i att han hade en lösspringande Selma på tomten som inte kom på inkallning. Biggan hämtade en korv och de lyckades få tag i henne. Som tur var höll hon sig bara på tomten. Jag vill nästan inte tänka på vad som hade kunnat hända om hon sprungit ut på vägen istället. Nej fy! Jag och Emil måste ta tag i träningen ordentligt nu! Både för vår skull och för Selmas.

Det har i alla fall varit en riktigt bra dag! Göran och Selma var här hemma när jag kom. Han hade tänt kaminen åt mig och nu är det varmt och skönt. Nästan lite för varmt till och med. Selma den token har legat en stund framför kaminen. Det trodde jag inte att hon skulle göra när det är så varmt inne. Men det var tydligen skönt. Nu flyttade hon sig dock till köket. Det är betydligt svalare på golvet där inne!


Hard work, work!

I morse var det ruskigt kallt på jobbet! Fingrarna och tårna kändes som isbitar. Snacka om att det var skönt att komma in till frukosten igen.

Nu har jag planterat alla urnor vi har på kyrkogården. Snyggt och färgglatt blev det! Solen lyser starkt och värmer bra. Härligt!

I eftermiddag när jag kommer hem ska jag slänga mig på soffan med Selma en stund. Ikväll är det hundkurs. Det ska bli kul och se hur Selma beter sig den här gången. Det är alltid lika spännande!

8 april 2013

Ny vecka, nya tag!

Hallå på er! Har ni haft en bra måndag? Det har jag! Fast jag var ruskigt seg i morse. Men det blev bättre under dagen.

Jag sov så skönt i natt! Det var lagom varmt, sängen var så mjuk och skön, Emil låg och gosade bredvid mig och Selma susade vid mina fötter. När Emil kom och sa hej då förstod jag först inte att han skulle åka. Jag hade inte hört när han gick upp. Men han fick sig en rejäl kram och en massa pussar när det gick upp för mig att han skulle åka. Usch, jag saknar honom!
När det var min tur att kliva upp kändes det först som om jag försovit mig, vilket jag inte hade. Tur det! Selma låg och sov och ville inte alls gå upp. Jag fick lyfta upp henne för att hon skulle förstå att det var dags att vakna. Det blev inte uppskattat! Upp och iväg kom vi i alla fall.

På jobbet blev det först en sväng till St:Olai för att tömma sopor. Jag åkte dit i fredags också, i jobbets Citroën Berlingo. Det är en rätt slö bil ska ni veta. Dessutom hade jag inte kört en manuell bil på länge! Jeepen är automatväxlad. Men det gick bra i alla fall. Fötterna hängde med!
Efter frukost snyggade jag till alla sopplatser och skulle tömma soptunnorna. Det var bara det att sladden till "liften" hade frusit fast, så den räckte inte fram till kontakten. Jag kände inte riktigt för att stå och handtömma alla soptunnor, så jag la ner det projektet. Jag vill att min kropp ska hålla i många år till! Istället åkte jag och hämtade påskliljor som ska planteras imorgon. Sen började jag räfsa upp häckklipp från tujahäckarna.
Det var skönt att få göra lite annat än att räfsa grus. Nog för att det också behövs, men det blir rätt jobbigt i längden. Speciellt för kroppen. Därför tycker jag det är bra när jag kan få göra lite olika arbetsuppgifter. Ibland är det exempelvis bara gravskötsel som gäller, men då kan jag ändå variera arbetet genom att göra olika moment.

Det hade gått jättebra för Selma idag. Hon och Göran hade tagit en promenad, hämtat ved och busat. Hon gnäller inte när jag lämnar henne på morgnarna. Superbra! Hoppas bara det fortsätter så.

Nu ska jag koka några ägg så jag har både imorgon och på onsdag. Imorgon kväll är det nämligen hundkurs. Förra veckan orkade jag inte gå på den eftersom jag jobbat hela dagen (för första gången på ett halvår) och den låg så sent på ikvällen. Men imorgon är den redan kl 18, så då kommer jag inte hem så sent. Där emot tror jag att jag kommer vara rätt trött när jag väl kommer hem. Därför är det lika bra att förbereda så mycket jag kan redan nu.

7 april 2013

Långpromenad och träning

Jo då, jag lyckades få med mig Selma på en långpromenad idag. För första gången på en månad. Hon har vägrat gå längre sträckor under löpet, så det har bara blivit ett par korta rundor per dag. Skönt på ett sätt, men samtidigt rätt tråkigt. Idag kände jag att jag behövde komma ut och röra på mig i det fina vädret. Jag tog med mig köttbullar och traskade iväg uppåt skogen med Selma. Efter en bit blev hon trälig och ville inte gå, men jag fortsatte ändå. Till min lättnad fortsatte då Selma att gå. Hade hon totalvägrat hade jag fått vända tillbaka igen. Hon löper fortfarande och jag vill inte trötta ut hennes kropp för mycket.

Jag var fast besluten att inte vända tillbaka utan fortsätta ut på stora vägen. Det var länge sen vi gick där nu och jag tänkte se hur Selma betedde sig. Hon skötte sig faktiskt riktigt bra! Jag hade köttbullar i näven och då var Selma ivrig att vara till lags. Hon gjorde utfall mot bilarna, fast lugnade snabbt ner sig igen. Med andra ord går det åt rätt håll! Även om det är en lång bit kvar innan hon går felfritt bredvid mig.



Vi var ute i 50 minuter. En rätt lagom sväng alltså. När vi kom in gav jag Selma vatten och tog en klunk själv. Ja, inte ur hennes skål alltså. Sen hoppade vi in i bilen och åkte ner till affären.
Jag hade tänkt laga både lunch och extra mat till veckan, men jag insåg att jag inte behövde göra det. Därför har jag en massa kokt spagetti kvar utan något annat till. Så det kan bli ibland!

Nu tänker jag ta med mig Selma ut på en kortare promenad. Hon börjar bli lite bråkig, så det är lika bra. Resten av dagen tänker jag ägna åt att bara vila. Det har jag i och för sig gjort sen lunch, men det skadar aldrig att vila lite till.

Framtidstankar

Jag tänker ganska ofta på min framtid. Jag funderar över hur den ser ut, vilka mål jag har och hur jag ska gå till väga för att göra mitt liv till något jag trivs med. Samtidigt som jag vet att jag inte kan styra över min framtid helt och hållet. Ni vet, jag tror på ödet och det övernaturliga. På ett sätt tror jag redan att mitt liv är planerat ut i minsta detalj, samtidigt som jag tänker att mina val påverkar min framtid. Det är knepigt det där.

Jag är en person som vill ha kontroll. Jag vill kunna kontrollera saker för att känna mig trygg. Så det gäller att jag ser skillnad på saker jag kan styra över och saker jag inte kan påverka. Exempelvis kan jag inte styra över vädret, men jag kan ta på mig "rätt" kläder. Jag kan inte kontrollera snön på vintern, men jag kan ha dubbdäck på bilen och anpassa hastigheten efter väglaget. Är ni med?
Likadant får jag göra med mina livsval. Jag kan utbilda mig, söka arbeten, leta nya vänner, renovera mitt hem och så vidare. Men det finns inget som säger att det kommer vara för evigt. Jag kanske kommer arbeta säsong på kyrkogården i resten av mitt liv, men det är inget jag vill. Därför måste jag fundera på vad jag skulle vilja göra och hur jag ska göra för att ta mig dit.

Alla dessa tankar gör mig snurrig! Jag blir förvirrad och förtvivlad när jag inser att jag kanske inte befinner mig riktigt där jag önskar att jag var. Samtidigt blir jag fylld av hopp inför framtiden. Eftersom jag vet att jag kan förändra så mycket för att ta mig dit jag vill.

Glad, förvirrad och hoppfull!

6 april 2013

Födelsedagsfirande

Ja idag blev det firande av! Jag och Emil skulle åka till NoShame, men de hade inte öppet idag. Istället åkte vi till Norrköping och shoppade loss. Ja, lite grann i alla fall. Jag fick fyra linnen och tre par trosor. Dessutom betalade Emil mina hudvårdsprodukter och bjöd på fika. Min älskling är snäll!

Väl hemma igen var det bara att sätta igång med städningen. Så gjorde vi i ordning tacos. Sen kom Moa, Hampus, mamma och Jyrki. Straxt efter kom Göran och Biggan. Mätta och belåtna blev vi hela högen. Jag fick presenter och vi satt och pratade länge och väl. Det var så kul att ha dem här allihopa!

Emil kollade in Moas nya tuttar.
Moa och Selma mös på golvet.
Jag var ruskigt trött, men väldigt glad!

Sen däckade Selma och Moa i soffan.
Nu ska jag bara varva ner lite innan jag ska gå och lägga mig. Den här dagen har bjudit på mycket. Jag är så tacksam för att jag har så underbara människor i mitt liv!


Mysig födelsedag!

Jag hade en riktigt mysig födelsedag! Jobbade hela dagen och det jag gjorde var i stort sätt att räfsa grus och skyffla upp högarna. Men oj vilken skillnad det blir!


När jag parkerade bilen här hemma stod både Emil och Selma i köksfönstret. Min älskling och min pälskling! När jag kom in hade Emil fixat en muffins till mig. Titta så fint!


Efter att ha vilat en stund åkte vi ner till affären och handlade. Ikväll ska vi bjuda på tacos förstår ni. Jag ser fram emot att min lilla familj kommer hit! Det var länge sen jag träffade mamma och Jyrki!

Tydligen måste man tanka också! Nej, det är inte billigt att åka jeep, men den är så skön!


Det blev en tidig kväll. Vid nio ville jag sova. Emil tänkte göra detsamma så vi gjorde oss klara. Jag skulle ta ut Selma och fick först lyfta upp henne från golvet. När hon väl var på plats vid ytterdörren damp hon ner på mattan medan jag försökte få på henne halsbandet. Min söta lilla ruffsetuffsa!


Nu ska jag äta frukost och ta mig en dusch. För snart ska jag och Emil åka iväg på äventyr. Yey!