29 juni 2013

Ekonomiskt oberoende

Ja ni, det är något jag funderat på många gånger under min livstid. Hur skulle det egentligen kännas att bli ekonomiskt oberoende? Skulle jag få dåndimpen och gå bärsärkagång med mina tillgångar? Eller skulle jag kanske bli en riktig snåljåp? Det är frågor som jag antagligen aldrig kommer att få svar på.

Under mina unga tonår resonerade jag som så. Skulle jag helt plötsligt bli mångmiljonär skulle jag inte sluta arbeta. Jag menar, någon sysselsättning måste man ju ha! Men idag har jag ett helt annat tankesätt. Om jag idag skulle bli ekonomiskt oberoende skulle jag inte tveka en sekund på att uppfylla alla mina drömmar. Jag skulle köpa mig en herrgård eller ett lantbruk. Där skulle jag låta en massa olika djur få bo. Jag skulle anställa personal som kunde hjälpa mig att sköta om djuren, även om jag själv skulle dra mitt strå till stacken. Kanske skulle människor kunna få hyra stallplatser åt sina hästar. Jag skulle hålla öppet hus, guidade turer med information och jag skulle låta barn komma och hälsa på djuren. Jag skulle hålla föredrag och informera människor om djur, natur och lantbruk. Hur vi alla kan göra något för vår vackra planet.

Jag skulle skaffa alla möjliga djur! Allt från ormar, ödlor, fåglar och sköldpaddor till hästar, kor och getter. Personer med fobier skulle få komma och gå i terapi hos mig. För att bli av med sin rädsla inför ett visst djur. Självklart skulle jag ha välutbildade psykologer i min personal.

Jag har så många drömmar! Det finns så mycket jag vill göra med mitt liv. Vissa av dem kommer jag säkerligen att kunna uppfylla så småningom. Andra kommer antagligen att förbli drömmar.

Kom och klappa hundar hos Elin!


28 juni 2013

En positiv inställning

Vet ni vad? Livet blir så mycket enklare om en har en positiv inställning! Jag har alltid varit väldigt positivt och försöker alltid att se saker från den ljusa sidan. Enligt mig har allt som händer en mening. Oavsett om det är något bra eller dåligt som sker. Det gör att jag klarar av att ta mig igenom livets alla upp- och nedgångar. Att leva som pessimist kan jag inte tänka mig! Vad hemskt det måste vara att hela tiden vara negativ... Var får en glädje ifrån då? Kan en känna hopp och lycka om en är en pessimist? Jag vet inte.

Jag är optimisten nummer ett! I alla fall enligt mig själv. Till och med nu när jag är nedstämd och lider av ångest. För vet ni vad? Det blir bättre. Det blir alltid bättre! Jag har gått miste om jobbet på grund av min sjukdom. Ja, psykisk ohälsa är en sjukdom! Det är inget tabubelagt. Inget en behöver skämmas för. Det finns så många människor i världen som lider av psykiska sjukdomar. Vi är inte ensamma!
Jag tror att det kommer att komma något gott ur det här lidandet. Jag kommer att växa mig starkare som människa. Jag kommer att kunna klara av så mycket mer när jag väl börjar fungera normalt igen. Det ger mig hopp!

Omkring mig finns människor som inspirerar mig till handling. Människor som ger mig trygghet. Personer jag inte känner, men som ändå bryr sig. Människor är fantastiska! Livet är fantastiskt!

Mitt livs kärlek
Min trygghet
Mitt bollplank
<3

27 juni 2013

Nya möjligheter

Hej på er!

Idag är det exakt två månader sen jag skrev något sist. Jag har helt enkelt inte orkat bry mig om sociala medier, bloggen, folk i allmänhet eller annat sånt som egentligen är rätt onödigt. Men nu känner jag att det är dags att ta tag i bloggandet igen. Jag saknar skrivandet!

Här hemma på Lyckebo rullar livet på i sakta gemak. Kattungarna blev 9 veckor igår. De tar sig ut överallt! Trots att jag gör mitt bästa för att hålla dem instängda. Om drygt tre veckor ska Hydro och Oktan flytta. På ett sätt känns det skönt, men jag kommer att sakna dem!
Selma har helt plötsligt blivit mer krävande igen. Sen hon löpte har hon varit väldigt lugn och inte krävt så mycket motion eller stimulans. Så nu försöker jag få till lite rutiner. Vi ska motionera och göra mental träning tillsammans.
Leffe och fåglarna är som vanligt. Leffe får vara ute när vädret är bra. Fåglarna sköter sitt i köket.

Så hur är det med mig då kanske ni undrar? Jo, det hela går åt rätt håll. Imorgon är det tre månader sen jag fick panikångest. Det var då jag förstod att jag hade blivit nerstämd igen. Även om det hela antagligen pågått under en längre tid. Jag går hos kurator, vilket hjälper en hel del. Min sjukskrivning har gått ut och på grund av det har jag nu blivit av med jobbet. Det känns verkligen skittråkigt! Men för mig är det viktigaste att jag får chans att läka ordentligt. Enligt läkaren är jag tillräckligt frisk för att klara av att arbeta. Men det är jag inte. Hade jag mått bra skulle jag inte sitta hemma! Då skulle jag utan tvekan befinna på på jobbet.

Jag ser det hela som en chans till att göra något nytt med mitt liv. Just nu känns det rätt hopplöst med allt, men jag vet att det kommer att ordna sig så småningom. Jag har en otroligt stöttande familj som faktiskt förstår mig. Mina djur skänker mig glädje och skratt. Även om de ibland driver mig till vansinne!

Ikväll kommer Emil hem. Jag saknar honom så otroligt mycket!