10 juli 2013

Slappardag

Den här dagen har faktiskt gått rätt fort. Trots att jag egentligen inte har gjort så mycket. Regnet kom i natt och höll sig kvar hela dagen. Välbehövligt efter dessa stekheta dagar.
Jag har mest myst i soffan med Selma. Hon har sovit mycket idag och jag har virkat en massa. Fast jag tog faktiskt en tupplur i eftermiddags jag med. Jag blir så trött nu för tiden!

Jag har tröttnat på att glo på tv. Det ger mig inte någon direkt njutning eller stimulans längre. Därför har jag funderat på andra saker att titta eller lyssna på. Gillar Cissi Walins program på radio1. Det var länge sen jag lyssnade på henne, så de senaste dagarna har jag gått igenom några gamla program. Idag kom jag på att p3 gör dokumentärer. Visserligen är det uppehåll nu, men det finns en massa dokumentärer att lyssna på ändå! Det är både intressant och tankeväckande. Samtidigt som jag lyssnar kan jag dessutom virka. Win win liksom.
Jag rekommenderar både p3 dokumentären och alla program på radio1!

9 juli 2013

Det snurrar i min skalle!

Dagarna går åt till att planera, tänka och fundera. Det gäller allt från trädgården till djuren, ett stundande bröllop och arbete. Jag älskar att planera och se hur mina idéer växer fram. Jag förundras över min kreativitet och känner lycka över att jag faktiskt kan göra så mycket fint!

Hur underbart det än är med alla dessa tankar så tar de rätt mycket tid. Ibland blir jag trött på mig själv för att jag aldrig kan koppla av. De senaste veckorna har jag dock blivit mycket lugnare. Det är fortfarande mycket som snurrar i huvudet, men jag kan kontrollera tankarna bättre.

Jag smider planer angående Moas och Hampus bröllop. Jag planerar hur berget ska se ut när det blir färdigt. Jag läser på om trädgårdsdammar och funderar på hur fisken skulle klara sig i en upphöjd sådan. Jag rensar och rensar i bergsskrevorna. Jag vattnar berget och tvättar bort den värsta mossan. Jag funderar över när altanen ska bli färdig. Jag kommer på olika lösningar för parkeringen och entrén. Jag försöker tänka ut nya aktiveringslekar till Selma. Jag bollar tanken på att ge fåglarna ett bättre liv fram och tillbaka. Jag läser på om höns och längtar efter att hönshuset ska kunna sättas upp.

Det är bara några av sakerna jag funderar på. Jag känner hur mycket kreativitet som finns inom mig. Jag måste hitta en kanal för att få ut allt! Det byggs upp inom mig tills jag inte vet var jag ska göra av det. Som tur är har jag beställt mer garn. Det kommer förhoppningsvis i veckan. Att virka och sticka håller fingrarna och hjärnan sysselsatta.


8 juli 2013

Dagen i bilder

Selma hittade en lång pinne i skogen. Den bar hon med sig hela vägen hem.
Jag bestämde mig för att sola. Det ni! Selma var så klart med. Några pussar fick jag mellan hennes platsbyten. Selma ligger i stort sett alltid i solen, men idag var det till och med för varmt för henne.
Under eftermiddagen la jag mig i solen igen. Jag smidde planer och kände mig som ett riktigt feministmonster.
Min "tänkar-pose".

7 juli 2013

Livet på landet

Vet ni en sak? Jag trivs hur bra som helst här på landet i vårt lilla hus. Med alla våra djur och vår fina tomt. Jag har visioner för både huset och trädgården. Vi tar en sak i taget och funderar på olika lösningar. Jag känner mig så hemma här och kan inte tänka mig att flytta här ifrån igen. Att bo i lägenhet känns plötsligt så långt bort.

Jag funderar över våra djur och vad vi ska göra med dem. Selma är en utmaning och har varit sen första dagen. Jag älskar henne så och jag kämpar varje dag för att göra henne till en bra hund. Katterna går och kommer som de vill. Om två veckor flyttar ungarna ut. Det ska bli skönt! Men oj vad jag kommer att sakna dem! Leffe får gå ut om dagarna, men komma in och sova. Han har det nog rätt bra egentligen, fast jag tycker lite synd om honom. Fåglarna får inte den tid de behöver och därför funderar jag åter igen på att försöka hitta ett nytt hem åt dem. Jag vill inte göra mig av med dem, men jag måste tänka på deras behov framför min egen kärlek till dem.

Jag önskar att jag kunde få gå här hemma resten av livet. Utan att behöva tänka på saker som jobb. Tyvärr fungerar inte samhället så och jag tror inte att jag skulle klara ett liv som självförsörjare heller.

Oavsett vilket så älskar jag min familj, mitt hem och mina djur. Jag njuter av skogen och av vattnet runt omkring mig. Jag gläds med fåglarna när de sjunger utanför fönstret. Jag ler åt humlorna som surrar och förbannar myrorna på berget (och i huset!!).

6 juli 2013

Möhippa

Vi har haft en superbra möhippa för lillasyster idag!
Gänget drog till Hasselbacken. Själv har jag tagit kväll.

Fotat en del, så slänger upp lite bilder om några dagar.

5 juli 2013

Krossa idealen!

Seriöst! Varför lever vi människor i tron på att idealen är någon en måste följa? Nu är det knappast så att alla följer dem så klart, men det påverkar alla mer eller mindre! Framförallt barn och tonåringar som hela tiden utsätts för reklam exempelvis. I all typ av media (nästan i alla fall) visas bilder och videor på släta kvinnor med skinande ben. "Just DEN rakhyveln måste nu alla köpa! För den är så grymt bra!" Reklam och artiklar visar människor som tappat vikt genom en viss diet. "Jag gick ner 12 kilo på tre veckor!". Visst känner du igen dig?

Självklart gör alla precis som de vill med sin kropp! Men jag tror att det är viktigt att fundera över varför en gör det. Sminkar du dig verkligen för din egen skull? Rakar du benen för att du vill? Bantar du för att se "snyggare" ut?

Jag bestämde mig för ett tag sen för att sluta raka mina ben. Ända sen jag var liten har jag sett min mamma raka sig. Visst lät hon håret växa ut, men varje sommar skulle det rakas. När jag kom upp i tonåren började mina vänner att raka sig. Det kändes så vuxet och jag ville också göra det! Dock vågade jag inte prata med mamma om det, utan snodde en rakhyvel av henne för att prova. I ungefär åtta års tid har jag rakat mina ben. Bara för att "det är så det ska vara". Men vem fan har bestämt det då? Jo, tillverkarna av rakhyvlar så klart! Sen har människor i allmänhet spätt på ännu mer och idag är det konstigt om en kvinna är orakad. Jag reagerade själv på en kollegas orakade kropp när jag började jobba. Jag tyckte till och med att det var lite äckligt. Just av den anledningen att jag blivit så indoktrinerad av samhällets ideal. Är det inte sjukt!?
Jag gillar mitt benhår! När jag rakar mig lyckas jag alltid skära mig, det kliar när håret växer ut och vissa hårstrån växer under huden. Varför utsätter jag mig för det när jag själv egentligen inte bryr mig? Just därför har jag nu slutat med det. Nästa steg är att komma över känslan av att bli uttittad när jag visar mina bara ben offentligt.

Fuck ideal!
Hejja alla normbrytare som gör precis som de själva vill! <3


Mina armar är förövrigt jävligt håriga! Jag menar verkligen håriga! Som längst är håret ungefär 3 cm. Inte så vanligt på kvinnor kanske. Under tonåren skämdes jag så för mina håriga armar att jag rakade dem. Fy vilken pärs! Snacka om att det kliade och stacks! För drygt tre år sedan kom jag fram till att jag helt enkelt fick acceptera mitt hår. Det är en del av mig och av någon anledning ska det se ut så.

Mitt långa, asfräna, skitsnygga armhår!

Jag kommer göra allt för att mina framtida barn ska få en uppväxt full av genus, feminism och "du är som du är". Mina föräldrar gjorde ett toppenjobb med mig och min syster, men jag tänker ta steget längre!

4 juli 2013

Mina dagar i bild

Det här är vad jag sysselsätter mig med under dagarna.

Virkar! I det här fallet en ampel.

Myser med katterna. Igår blev ungarna 10 veckor. Snart ska töserna flytta hemifrån.

Busar med en galen jordgubbstjuv.

Virkar amplar.

Myser i Emils knä med Selma <3

Utfodrar alla djur.

Njuter av mitt underbara Holmbo! På bild syns dammen som ligger nedanför vår tomt.

Tvättar Impalan

Njuter av soliga dagar tillsammans med hunden.

Låter Emil leka frisör.

Rockar min nya frilla på berget. Som jag saknat mina rakade sidor!

Lider av storhetsvansinne! Ska bara gräva bort liiite till...

Klappar på hunden när hon har tröttnat på att matte bara gräver och gräver.

Låter Selma hälsa på katterna. Hon skötte sig väldigt bra!

Fnissar åt Oktan som inte gillade att få hundbesök.

Promenerar, motionerar, aktiverar och tränar Selma <3

Njuter av en varm hund i soffan.

Kläcker nya idéer.

Förundras över hur kreativ jag faktiskt är!

Fotar en bister hund.

Lär mig virka nya saker. I det här fallet "mormorsrutor".

Ett gäng rosetter har det också blivit.

Några blommor har jag hunnit med att tillverka.
Om jag har det bra? O ja! Så bra jag kan ha det. Anledningen till att jag styr så mycket med trädgården och arbetar med händerna är just att jag behöver hålla ångesten borta. Trädgårdsarbete är som terapi. Virkningen och stickningen håller rastlösheten borta när jag är trött.

2 juli 2013

Psykisk ohälsa i din närhet?

Ja, hur bör egentligen anhöriga, vänner, kollegor och chefer bemöta en person som lider av någon typ av psykisk sjukdom? Jag kan bara tala för hur jag själv upplever min omgivning och det bemötande jag får från andra. Men jag tänkte ändå ge några tips.

Våga fråga!
Vet du att någon i din närhet lider av exempelvis depression? Fråga gärna personen hur hen mår. Visa att du finns där och lyssnar om hen vill prata. Föreslå en fika eller en promenad. Låt den sjuka personen bestämma själv över hur mycket hen vill berätta eller inte. Var lyhörd och förstående!

Peppa!
Inte genom den klassiska meningen "ryck upp dig!". För det är faktiskt inte att bara att "rycka upp sig". Om det varit så enkelt hade vi inte haft psykiska sjukdomar över huvud taget! Uppmuntra istället personen att utmana sina rädslor. Självklart på den sjukas nivå. Det kan röra sig om något så enkelt som att följa med till affären och handla.

Var inte rädd!
Räds inte den sjuka personen! Om du inte vet hur du ska förhålla dig till psykisk ohälsa, fråga personen. Våga prata om problem, ångest, panik och andra jobbiga saker. Men var inte heller rädd för att skratta! Ha kul, berätta skämt, gör något tillsammans.


Jag har tidigare berättat att jag är väldigt ärlig och uppriktig när det kommer till min sjukdom. Det är jag i och för sig ofta om allting. Personligen tror jag att det är lättare för omgivningen att förstå om en kan berätta om hur en mår. Sen är det inte alla personer som vill prata. I min närhet har jag flera personer som ställer upp på ett eller annat sätt. Min sambo peppar mig dagligen till att göra läskiga saker. Han gläds med mig när jag överkommit ett hinder, håller mig när jag är ledsen, stöttar mig när jag faller. Min mamma, styvpappa, syster, svåger, mina svärföräldrar och andra släktingar visar tydligt att de finns där för mig. De tjatar inte, men lever heller inte i det tysta.
Jag är så otroligt tacksam för alla människor i min närhet! Min familj, mina släktingar och mina vänner. Utan dem hade jag antagligen haft betydligt svårare att tillfriskna. Mina djur är också en stor del av min familj. Även om de ibland driver mig till vansinne så överväger alla positiva stunder med dem.


Mår du dåligt? Våga prata om det!
Känner du någon som mår dåligt? Våga fråga!

1 juli 2013

Meningslöst!

Ibland känns allt bara så jäkla meningslöst! Just nu känns det så. Som att inget spelar någon roll. Klockan är strax efter tio på kvällen och jag sitter och spelar harpan på datorn. Varför? Jag skulle kunna gå och lägga mig, men jag vill inte. Jag skulle kunna sätta mig och läsa, men jag orkar inte. Jag skulle kunna sticka, men jag är inte sugen. Jag skulle kunna skriva en klok text om ett viktigt ämne, men jag har ingen inspiration. Allt känns så jävla meningslöst!
Just därför är jag så glad att jag faktiskt inte mår sämre än vad jag gör. Jag vet nämligen innerst inne att inget är meningslöst. Jag vet mycket väl att den här känslan kommer från en rastlöshet. Jag känner att jag har så mycket kreativt inom mig som inte får komma fram. Jag får inte utlopp för alla tankar och idéer jag har.

Jag har drömmar och visioner. Jag längtar och suktar. Ändå kan jag inte ta mig för att göra något av det. På kvällarna när jag försöker sova kommer tankarna snurrandes. Ofta är det bra tankar som handlar om hur mycket produktiva saker jag skulle vilja göra följande dag. Men jag orkar inte... Jag orkar inte ta tag i saker ordentligt. Ibland gör jag ett halvhjärtat försök, men ger ofta upp alldeles för tidigt.

Ett skyddande skal

Här om dagen kom jag att tänka på så kallade "emos". Det var en populär stil för några år sedan då jag gick på gymnasiet. Jag upplevde det så i alla fall. Hur det ser ut bland tonåringar idag kan jag inte svara på. I alla fall så är "emo" en typ av musik, men de personer som lyssnar mycket på den och klär sig alternativt kallade vi då för emos. Många av dem hade en ganska alternativ stil. Det vill säga annorlunda frisyrer, ofta svart hår, tajta kläder, svarta kläder med färgglada detaljer. Känner att jag är rätt dålig på att förklara, men det går att hitta information på nätet om ni vill veta mer.
Jag pratade en gång med en vän som hade den här stilen. Hen påstod att hen inte ville synas. Därför klädde sig och sminkade sig hen som hen gjorde. Vilket för mig var oerhört konstigt! Jag menar, de syntes lång väg där de samlades i centrala Norrköping. De levde rövare och verkade inte direkt bry sig om människorna omkring dem.

Idag tror jag att jag förstår vad min vän menade. Hen ville inte bli sedd för vem hen var. Kanske använde hen stilen som ett skal mot omvärlden. För att skydda sig mot andra människor.

Jag kan själv känna igen mig i det där att inte vela bli sedd. Jag har som en bubbla runt mig. Jag hör och ser allt som händer runt omkring mig. Jag är medveten om min omvärld och jag kan föra samtal med människor. Ändå är det som att jag på något vis håller ett visst avstånd. Till och med mot dem som står mig närmast använder jag den där "bubblan". Inte med mening egentligen, det bara blir så på något vis.
Därför måste jag ofta tvinga mig själv att verkligen öppna upp mig för världen. Jag måste tvinga mig själv till att ta till mig de ord som sägs, den närhet som ges och de tankar jag har. För egentligen vill jag ju vara nära, jag vill ha intressanta diskussioner.

Många känner nog igen sig i det här på ett eller annat sätt. Jag tror att det viktigaste är att vara så ärlig en kan mot sig själv och andra. Emil är oerhört förstående, det älskar jag honom för! Men jag har också valt att vara helt ärlig mot honom. Jag berättar hur jag känner, vad jag vill och hur han kan göra för att hjälpa mig. Det tror jag ökar hans förståelse ännu mer.