18 augusti 2013

Nattprat

Nu är det så att alla katter får vara ute under dagarna. Olja kastrerades strax innan tjejerna flyttade hemifrån. Efter det fick hon vara inne i två veckor. Nitro har jag haft i sele och koppel ute ett par gånger. Förra helgen satte jag på honom halsband istället och släppte ut honom. Han fattade snabbt var han skulle ta sig ut och in någonstans.

Olja har spenderat ett par nätter ute också. Jag vill gärna hålla katterna inne på natten, men eftersom hon inte har kommit in när vi ropat har hon fått vara kvar ute. I förrgår berättade Emil att jag hade väckt honom mitt i natten. Jag sa att Olja satt utanför och ville att han skulle ta in henne. Han klev upp och öppnade dörren, men där fanns ingen katt. Jag har inget minne av detta! Antagligen drömde jag väl om katten och pratade i sömnen. För ärligt talat, om jag vaknade av katterna skulle jag aldrig väcka Emil. Då skulle jag själv gå upp och släppa in dem.


16 augusti 2013

Tankar om min far

Jag tänker på min far i stort sett varje dag. Ibland kan jag inte få honom ur huvudet, ibland svischar han bara förbi.
På kylskåpet sitter dödsannonsen. Vi valde en vacker dikt ur boken de hade på begravningsbyrån.

Den ro du länge sökte
den kom till dig tillslut
Nu borta är bekymmer
nu får du vila ut

Den stämmer så väl in på min far. Han hade det så kämpigt både fysiskt och psykiskt. Han mådde nog mycket sämre än jag någonsin kunde förstå. Jag tror inte att han ville berätta för mig hur han egentligen kände. Jag ville nog inte höra sanningen heller. Men varje dag såg jag hans kamp mot sjukdomen. Varje dag hörde jag honom hosta i köket, balkongdörren som öppnades och stängdes. Hans släpande fotsteg i lägenheten och hans ansträngda andetag. Jag älskade verkligen min far, det gör jag fortfarande. Antagligen var det just därför jag kunde bli så otroligt arg på honom. Arg för att han aldrig slutade röka. Arg för alla bortförklaringar han kom med. Samtidigt förstod jag hur svårt det var för honom. Jag är själv nikotinberoende och vet hur jobbigt det är.

Jag minns en gång när jag kom hem. Det var vintern innan han gick bort. Jag hade varit hos min dåvarande pojkvän och kom hem på söndagskvällen. I köket ser jag min far stå vid balkongen. Dörren stod på glänt. Där stod han och rökte. Det var 14 minusgrader ute. Han stod alltså i köket och rökte. I samma kök, vid samma fönster, där mina undulater stod. Jag minns ilskan inom mig. Hur jag röt åt honom. "Men vad fan gör du!? Du kan ju inte stå och röka där! För det första så är fåglarna precis bredvid dig. För det andra så stinker det rök i hela lägenheten!" Vet ni vad han svarade? "Men de tar ju inte skada av det." Åh så arg jag blev! Han menade alltså att mina små fåglar, med sina små lungor, inte tog skada av att han stod och rökte en halvmeter ifrån dem.
Jag stängde in mig på mitt rum. Jag visste att det inte var någon idé att argumentera för min sak just då. Istället lugnade jag ner mig. Efter en dryg timma gick jag ut och pratade med pappa. Då hade han ändrat attityd helt. Självklart visste han att han skadade mina fåglar genom att röka bredvid dem. Han visste mycket väl att jag inte ville att han rökte inne. Jag bad honom att visa respekt för mig och mina djur. Att han rökte fick han själv stå för, men jag ville inte bli påverkad av det.
Att jag sedan har rökt själv är en annan historia. Men då valde jag det också själv.


Idag tänker jag på min far som en fri själ. Han har äntligen fått ro. Jag tror att han mår bättre än någonsin där han nu befinner sig. Antagligen är han ute och paddlar kanot, vandrar i fjällen, tältar i skogen, promenerar med sina hundar och umgås med släkt och vänner som befinner sig på samma plats. Så vill jag föreställa mig det i alla fall.

Jag och min familj behöver inte längre oroa oss för honom. Vi behöver inte känna oss maktlösa längre.




15 augusti 2013

Att älska sig själv!

Det är bara att inse! Du är värd att älska dig själv! Du är värd att ta hand om dig själv. Både fysiskt och psykiskt. Du är värld det bästa i livet.

Jag har aldrig haft några större problem med varken självkänsla eller självförtroende. Det beror nog mest på att mina föräldrar såg till att jag visste att jag var bra precis som jag var. De berättade dagligen för mig att jag var bra. Att jag kunde klara allt jag ville. Det har sedan följt med mig på livets väg. Tack mamma! Tack pappa!

De senaste åren har jag lärt mig mycket om mig själv. Jag har lärt mig att ta hänsyn till mina behov. Om jag inte gör det kommer det surt efteråt. Jag måste få vila när min kropp behöver det. Jag måste få äta så fort min mage säger till. Jag måste få utlopp för min kreativitet, annars blir jag nedstämd.
Ett typexempel är när jag är iväg på något. En fest, ett evenemang eller kanske bara på besök hos familjen. Känner jag mig trött måste jag vila. Blir det för mycket för huvudet måste jag därifrån. Ibland kan det räcka med att bara gå iväg en stund, ibland måste jag hem.
Jag har haft väldigt svårt att acceptera det. Under mina sena tonår kunde jag vara uppe och festa hela nätterna. Jag hade inga problem med folkmassor, konserter eller annat sådant. Men nu fungerar jag inte så längre. Jag saknar det! Jag vill så gärna vara med, jag vill inte missa något! Men jag måste lyssna till min kropp och mitt huvud. Annars mår jag sämre efteråt.

Hur svårt det än kan vara att "bli vän" med sina karaktärsdrag så anser jag att det är värt det. Hur mycket jag än vill vara med på något, vet jag att jag tjänar på att stanna hemma om jag känner mig för trött.

Jag vill uppmana dig som läser detta att försöka komma överens med dig själv. Att försonas med alla dina personlighetsdrag. Vill du förändra något? Prova och se om det går. Fungerar det inte? Gör det bästa av situationen och försök att bli vän med beteendet istället.

14 augusti 2013

One day baby we'll be old

Jag hoppas innerligt att jag får leva ett långt och hälsosamt liv. Att jag får vara med om både med- och motgångar. Att jag får vara lycklig.

Så småningom vill jag gärna skaffa barn. Jag vill föra vidare de kunskaper jag har och inspirera dem till att lära sig mer. Att aldrig sluta lära! Jag vill ge dem alla möjligheter i världen för att de ska få vara precis som de är. För att de ska få göra precis vad de vill med sina liv. Jag hoppas på barnbarn på ålderns höst. Att jag kan få dela med mig även till dem. Att de ska känna att mormor/farmor alltid finns till hands oavsett vad det gäller.

Jag hoppas att jag får dela allt detta med Emil. Att han och jag kan berätta för våra barn och barnbarn hur vi träffades. Vilka medgångar vi haft, men även vilka motgångar vi stött på. Jag önskar att Emil ska lära dem allt han kan, likaväl som jag vill lära dem det jag kan.


13 augusti 2013

Ångestdämpande

Jag äter antidepressiva tabletter. De hjälper mig att må bättre än vad jag annars hade gjort. Egentligen vill jag inte stoppa i mig mediciner "i onödan". Försöker undvika vanliga värktabletter i den utsträckning det går. Men de där antidepressiva hjälpte mig förra gången. När jag försökt med kuratorsamtal och ändå fick ett sammanbrott som hette duga. Därför valde jag att börja med medicinering på en gång när jag förstod att jag blivit nedstämd igen.

Jag hade mått bra i flera veckors tid. Verkligen superbra! Livet flöt på fint och jag klarade av så mycket mer än jag tidigare gjort. Men så kom bakslaget. Ångesten kom tillbaka för två veckor sedan. Till och från har det känts helt okej, men det gör det inte just nu. Till råga på allt är min kropp slutkörd. Det känns som att jag är förkyld och har feber, fast inget av det stämmer. Därför får jag ännu mer ångest. Över att jag inte kan göra saker jag egentligen vill. Jag tycker synd om Selma som blir lidande. När jag inte ens orkar aktivera henne. Jag sitter bara i soffan hela dagarna och försöker få tiden att gå. Idag lyckades jag i alla fall vara ute på promenad med henne i en halvtimma. En lugn sniffrunda. Hon fick gå och nosa bäst hon ville. Jag slängde ut lite godis och bad henne att söka efter det. Nu ligger hon och snarkar bredvid mig igen.

Igår kände jag ett stort behov av att sysselsätta mig med något. Någonting som fick både min hjärna och mina händer att arbeta. Jag lyssnade på musik. Plötsligt fick jag för mig att plocka fram gitarren och spela lite. Det fungerade superbra! Fingrarna mindes sin plats på gitarrhalsen och sångrösten infann sig snabbt. Jag drog igenom nästan alla papper med låtar som jag har. Det var skönt. Så skönt! Den bästa medicinen för mig är sådant som dämpar min ångest utan att jag behöver stoppa i mig fler tabletter än vad jag redan gör.

12 augusti 2013

Äkta kärlek

Jag tror på äkta kärlek mellan människor. Oavsett vem eller vilka som ingår i förhållandet så tror jag att en kan älska en annan människa så mycket att det gör ont. På riktigt!

Jag har haft turen att träffa en man som är underbar på alla sätt och vis Vi har varit tillsammans i ganska exakt 1 år och 4 månader. På den tiden har vi inte bråkat en enda gång. Visst kan vi bli lite irriterade på varandra. Fast det beror ofta på att den andra är lite trött eller irriterad över något annat. Jag har aldrig skrikit på Emil, han har aldrig gapat på mig. Vi berättar dagligen för varandra hur mycket vi älskar varann. Jag önskar att jag kunde sätta ord på hur mycket jag håller av honom, men det går inte. Det finns inte ord som kan beskriva min kärlek till Emil. 
I fredags var vi på cruising i Viken. Brolle skulle spela senare på kvällen. Jag var redan på ruskigt dåligt humör innan vi åkte. Jag försökte att bli på bättre humör, men det gick liksom inte. Vid kl åtta på kvällen bad jag att han skulle köra hem mig för att jag inte orkade längre. Vi pratade i bilen hem och jag förklarade för honom hur jag kände. Hans reaktion på det hela blev följande.

"Det får ta tid. Jag är med hela vägen!"

'
Det var så fint sagt! Min största rädsla genom den här nedstämdheten har varit att Emil inte ska orka. Inte för att han inte älskar mig, det vet jag att han gör. Men jag har varit rädd för att han inte ska klara av att se mig så nere. Han har från början sagt att jag inte behöver tvivla. Att våra ringar är för livet. Den lilla meningen gungade in mig i trygghetens land än en gång.
Emil peppar mig till att göra saker jag tycker är läskigt. Han tröstar mig när jag är ledsen. Han fångar mig när jag tappar fotfästet. 


Om ni har några minuter över, lyssna då på låten nedanför. Speciellt om ni har fått för er att Eddie Meduza bara gjorde snusklåtar. Mannen bakom, Errol Nordstedt, var så mycket mer än snusk!

Ångest

Den där jävla ångesten är tillbaka. Den kom i fredags och har sen hållit sig kvar. Det är en riktigt elak jävel den där ångesten. Fast det värsta är nog att jag inte riktigt förstår varför den har kommit eller varför den fortfarande är kvar. Jag försöker att hitta en anledning till den, men kan inte hitta någon. Så länge jag inte förstår varför jag har ångest kommer den säkerligen stanna hos mig. Jag behöver liksom få en anledning så att jag kan göra något åt det hela.

Kan det vara för att Emil har börjat jobba igen? Kan det vara för att jag känner mig otillräcklig? Kanske beror det på att jag inte har några direkta rutiner för tillfället? Jag vet inte.

Fuck you ångest!

11 augusti 2013

Söndagslunken

Idag har jag haft en riktig söndagslunk. En dag då jag inte gjort mycket alls. Delvis på grund av att kroppen fortfarande ömmar (inte lika hemsk som igår dock - tack och lov!), men även för att jag helt enkelt inte har haft någon lust. Jag och Selma tog oss en kort promenad på förmiddagen. Det blev en riktig sniffpromenad. Hon fick gå och nosa bäst hon ville. Vissa ställen var tydligen otroligt intressanta!


Så där såg jag ut tidigare idag. Emil roade sig med att göra frisyr på mig. Horn kanske är något jag borde ha oftare? ...

Emil tog med sig Selma och åkte ut till skjutbanan med sin far. De skulle skjuta in gevären tills jakten börjar. Under den första timman letade jag efter Selma var femte minut ungefär. Är så van vid att hon alltid är hemma med mig. Som tur var insåg jag snabbt att Emil hade henne. 


En suddig bild på fluffkatterna. De undersökte altanen noggrant!

Strömavbrott på landsbygden

Det blev lite ordning igår i alla fall. Jag lyckades gråta en skvätt och då kändes det genast bättre. När jag hade lugnat ner mig bad jag Emil att säga åt mig vad jag skulle göra. Vi behövde städa och jag ville verkligen göra det. Så han fick delegera ut arbetsuppgifter åt mig. Mitt huvud var alldeles för snurrigt för att kunna koncentrera sig på en sak. 


Damen ovan har hunnit fylla ett år. Vi har kommit en lång väg tillsammans, men har fortfarande mycket kvar att lära. Jag har insett att jag måste vara hård mot henne. På sättet jag tilltalar henne när jag vill att hon ska göra något. Speciellt när hon är uppslukat av annat. Jag tror att vi kommer bli ett riktigt bra team hon och jag. Älskade lilla Selma <3


Alltså, en sak som jag fortfarande inte har vant mig vid här på landet är när åskan går. Ja, åskan i sig är inget problem, men effekterna av den är ganska annorlunda här gentemot hur det blir i städerna. Här går strömmen till och från när åskan är framme. När det mullrar precis ovanför huset skakar hela golvet. Jag gillar det! Bortsett från strömavbrotten. 
Vi gjorde det bästa av situationen. Kvällsmat i köket med levande ljus. Mellan avbrotten lyckades jag värma mitt te i micron. Tro mig, jag funderade starkt på att göra upp en eld ute och koka vatten på. Men det regnade så förbannat, så jag vet inte om det hade blivit så lyckat.

Nitro fick gå ut själv för första gången igår. Jag har haft honom i sele ett par gånger tidigare. Jag satte på honom ett halsband inne först så han fick vänja sig vid det. Nitro fattade inte varför jag insisterade på att hänga en pingla runt halsen på honom. Han kunde ju inte nå den och leka med liksom! Självklart skulle det då börja åska och regna när lilla Nitro var ute. Olja och Diesel var med honom, men jag var ändå lite orolig för hur han hanterade ovädret. Rätt som det var hörde vi honom skrika under köksgolvet. Katterna brukar nämligen hålla till under huset. Jag for ut och försökte få tag i honom. Det var lättare sagt än gjort! Olja och Diesel lyckades jag få ut på "rätt" sida huset. Alltså vid altan. Nitro däremot förstod inte hur han skulle ta sig dit. Istället fick jag plocka fram honom från andra sidan huset.


Det tog visst på krafterna att vara ute! Älskade små buskatter <3

10 augusti 2013

Jag orkar inte!

Jag orkar inte! Jag orkar inte hålla bloggen uppdaterad. Suget kommer med jämna mellanrum. Som nu. Jag ställer inga som helst krav på mig själv när det gäller min blogg. För jag skriver framförallt för mig själv. Bloggen använder jag för att dela med mig av mina tankar, mitt mående, mina dagar och annat tjafs. Så nu vet ni det. Jag bloggar när jag vill, när jag känner för det och när jag har något att skriva om.

Idag är en sådan dag. En dag då jag måste få skriva av mig, få dela med mig. Jag har ångest. Jag har ont i hela kroppen. Musklerna värker, lederna värker och jag går som om jag har en påle uppkörd i röven. I huvudet mår jag nog egentligen rätt bra. Men kroppsligt ömmar hela jag. Hela kroppen har ångest och jag har inte riktigt lyckats lista ut varför.

Jag mår skit helt enkelt. Sådana dagar kommer och går. Men vet ni? Det är okej. Jag vill verkligen inte ha sådana här dagar, men jag kan inte hindra dem från att komma. Jag kan inte undvika all ångest, smärta och sorg i livet. Det fungerar inte så. Därför får jag helt enkelt acceptera hur det är och försöka göra det bästa av dagen ändå.

Tänkte städa idag. Det behövs verkligen! Men jag har ingen ork just nu. Viljan finns, men kroppen är inte inne på samma spår. I huvudet snurrar kreativiteten, men jag lyckas inte få ut den i resten av kroppen. Mer än till mina fingertoppar i skrivande stund. Mina fingrar dansar över tangenterna och jag låter mina tankar och känslor välla fram på det sättet. Jag måste få det ur mig! Jag måste få dela med mig till er som vill veta, som vill läsa. Till er som kanske själva befinner er i en liknande situation. Till er som bryr er om mig och vill veta hur jag har det. Till alla er som någonsin själva mått dåligt.

Det pågår ett krig inom mig. Mellan mitt huvud och min kropp. Jag vill, jag behöver, jag måste få göra något kreativt, något nyttigt. Kroppen vill inte. Den håller tillbaka mig och det känns nästan som att min kreativitet är fängslad. Kanske är det därför jag har ångest? Jag vet inte. Jag orkar inte.